Rädslan i svenska skolan

Går det att skapa ett gott samhälle när skolan trycker ned och bestraffar den som tar upp det obehagliga även om det är sant?

Det beskrivs av Inger Enkvist som:

I den intellektuella världen och inte minst på universiteten pågår en dragkamp mellan dem som anser att deras uppgift är att försvara det de menar är gott, och dem som sätter sökandet efter sanning först.

Den som gräver fram fakta som strider mot en värdering kommer att utsättas för mobbning, förtal, trakasserier som i förlängningen leder till att möjligheten att försörja sig hotas.

Inger refererar till forskning av Alice Dreger som:

”Vill få oss att se att upplysningstiden, som kan sägas inledas med Galileo, går mot sitt slut om vi inte försvarar fakta både i pressen och på universiteten, och att vi måste fortsätta med grävande journalistik och förutsättningslös forskning”.

När den akademiska världens sökande efter fakta, samband och sanning hotas är steget inte långt från att krig börjar kallas fred.

Det börjar dock inte där, utan åtminstone redan i grundskolan med vad som får sägas, göras och uttryckas.

Då är det med stor sorg jag kan konstatera att det inte är bättre ställt där eftersom behovet av att upprätthålla skolans varumärke är så viktigt för att kunna attrahera elever att välja skolan.

Varje negativitet som kan påvisas som mobbning av elever, våldtäkter av elever, dåliga lärare, brister i stöd till elever, ineffektivitet i verksamheten; inget av det får komma ut och helst skall det inte talas om utan tryckas ned och gömmas med rektor och kommunledning  i spetsen, medhjälpare i form av lärare och personal.

Det är i en sådan omgivning som berättelser från Helena Edlund blir självklara, att allt skall ske anonymt:

”Häromdagen fick jag ett långt mail från en lärare på en helt vanlig svensk skola. Berättelsen från våra barns vardag var hårresande – men läraren var redo att berätta först om jag avidentifierade personen, ”annars förlorar jag mitt jobb…”

Vi har alldeles för ofta tagit del av händelser där den som våldtagits, mobbats eller på annat sätt utsatts som elev av andra elever eller lärare, flyttats från skolan medan den kriminelle gärningsmannen går kvar.

Ingen vill heller tala om hur lärande bedrivs i många skolor, där läraren kommer in och ger eleverna ett papper med uppgifter som de sedan får arbeta med på egen hand när läraren gått ut för att komma tillbaka igen när lektionen skall till att sluta.

Ingen vill protestera mot de glädjebetyg som rektor tvingar läraren att sätta eller mot de kollegor som förklarar att annars hotas våra jobb.

Ingen vill tala om att den ineffektiva kommunala skolan givit upphov till friskolornas expansion då skolpengen sätts med utgångspunkt i den ineffektiva kommunala skolans kostnadsnivå, vilket alltid kommer att vara högre än en friskolas då det även finns strukturella kostnadsskillnader som vare sig lärarfack eller kommunalledning vill göra något åt.

Denna rädsla för fakta och sanning sitter djupt i skolans ledning, hos personalen och sprids till eleverna som lär sig att det bästa är att ljuga, vidmakthålla ytan, bortse från fakta och tillsammans med gruppen jubla över kejsarens nya kläder.

När eleverna tagit sig igenom grundskolan,  gymnasieskolan och  universitetet väntar så anställning inom offentlig eller privat verksamhet där begreppet ”högt i tak” används på samma sätt som i Djurfarmen. Istället kan den som arbetat de senaste 30 åren vittna om en tilltagande rädsla hos personalen, i Sverige, där få vågar säga att kejsaren är naken.

Svensken håller tand för tunga. Psykologer, poliser, lärare och socialsekreterare. Sjuksköterskor, präster, väktare, affärsbiträden. Handläggare på Migrationsverket. Jurister. Journalister. Gode män. Politiker. Affärsmän. Personer ur alla läger förenas i samma ställningstagande: ”Jag har så mycket jag vill berätta om men jag kan inte göra det öppet.”

Dessa personer är också föräldrar.

Det finns ett uttryck ”Fisken ruttnar från huvudet och ned”, men vad göra när hela fisken förmultnat?

Annonser

För rektor är en lärare som dömts för sexualbrott en tillgång för det får ändå ingen konsekvens om det upptäcks

Vikariehantering är en aktivitet som när den analyserades tillsammans med övriga normala aktiviteter för en skola visade sig vara dyr och tidskrävande, tillika med tvivelaktigt resultat vad avser lärande.

Nu finns det olika slags frånvaro för en lärare, dels de som är planerade och dels de som är oplanerade. Nu är det lätt att tro att det är problemfritt med planerad frånvaro, men då missar man poängen med att ge eleverna en kvalitativ utbildning och säkerställa att läraren har möjlighet att följa och stödja sina elever.

En upptäckt som nu gjorts i Stockholm via SvD är att skolor inte gör någon bakgrundskontroll av de vikarier som tas in, se SvD för att läsa mer.

Som vanligt skyller rektorer och utbildningsförvaltning  på resursbrist, när det egentligen handlar om att de inte klarar av att göra sitt jobb.

Det går självklart att se till att den vikariepool som skolan använder sig av kontrolleras dels utifrån lagstadgade krav  med registerutdrag från Polisen och dels utifrån kompetens och förmåga att lära ut.

Då vet skolan vilka som de kan välja bland och skulle det inte finnas någon godkänd vikarie tillgänglig är det dags för rektor att själv gå in och ta rollen som lärare. Det torde göra rektor uppmärksam på att det finns ett problem i skolan vad avser personalförsörjning och samtidigt innebära en möjlighet till att känna av hur eleverna presterar och stämningen i skolan.

Och om rektor med avsikt inte gör bakgrundskontroller beror det på att det är en kostnad som denne vill undvika och då gärna tar en genväg, självklart skylls det på resursbrist om det upptäcks men eftersom det inte blir några konsekvenser så är det en helt självklar genväg för den rektor som inte bryr sig om sina elever.

Lärarnas fackförbund är friskolornas bästa vänner

I SvD ondgör sig Maria Ludvigsson över Lärarnas Riksförbunds ordförande Åsa Fahléns kommentar kring fler matematiklektioner i grundskolan:

”Varje timme du står i klassrummet genererar arbete före och efter för att lektionstiden ska vara kvalitativ. Om man bara säger att lärare får ta fler elever, då minskar tiden runt omkring (sic!). Kvaliteten riskerar att bli sämre och lärare riskerar att arbeta ut sig.”

Det svarar Maria Ludvigsson med:

Det låter ytterst besvärligt och, kan man tycka, något att till varje pris undvika – om det så innebär färre mattelektioner. Tar man lärarfacket på orden skulle rent av mindre undervisningstid i matematik höja både kvalitet och jämlikhet.

Och visst är det så.

Redan i början av 2000-talet när Mikael Flovén skapade begreppet ”Resursandel i lärande” och fann att endast 30% av skolans resurser gick till lärande, förväntade han sig att Lärarnas Riksförbunds dåvarande ordförande Metta Fjelker och Lärarförbundets dåvarande ordförande Eva-Lis Sirén skulle ta emot honom med öppna armar.

Knappast, är det snälla ordet.

Istället för att vara elevtillvända fackförbund så visade det sig att det begrepp som användes: ”Tid med elev” var som ett rött skynke.

Att fackförbunden vill ha högre lön för sina medlemmar är givet, tyvärr inte kopplat till om det är bra för eleven eller ej.

Och det är fackförbundens ovilja att effektivisera skolan och arbeta med mer tid med elev och att acceptera att det finns skillnader i behov av stöd mellan elever som gör att skolpengen till friskolorna är felaktig och att vinsterna i friskolorna är så löjligt höga.

Med lärarfack som tänker nytt skulle det inte behövas en diskussion om vinsttak eftersom skolpengen skulle beräknas korrekt och sänkas.

Pojkar blir bättre i skolan av daglig idrottslektion

Pojkarna blir mer koncentrerade i skolarbetet och flickorna blir bevisligen fysiskt starkare av en daglig skoltimme gymnastik.

Nu finns det mer vetenskapligt underlag som visar på det som är självklart för den som själv är dagligt fysikt aktiv.

Det finns mycket att göra vad avser styrning av skolan, att se till att lärarna lägger mer tid med elev, stöd ges till de som inte presterar minst godkänt, att uppförandekrav ställs på eleverna, skicka socialen på de familjer som inte erbjuder en lugn och stödjande studiemiljö etc.

Men en enkel åtgärd, förutom att kräva noll underkända i årskurs nio, är att införa daglig idrott på schemat.

Läs denna intervju med Jesper Fritz, tidigare stavhoppare, som nu disputerar kring barns fysiska aktivitet i skolan.

99% av de kommunala skolorna hjälper ej de elever som behöver stöd

Det är snart dags att göra en analys av beslutsfattande inom svensk politik och hur media tillsammans med myndigheter och intresseorganistioner lyckas förtiga och trycka undan obehagliga fakta.

Faktaresistens är inte unikt för skolans domän.

Men den liksom miljöförstöringen får mycket långtgående och troligen irreversibla konsekvenser.

Visst är det då hårresande att läsa ledarinlägg från exempelvis SvD i gårdagens tidning, där det konstateras att:

”I  dagarna fick vi genom en utvärdering från Skolverket veta mer om vad de tidigare betygen faktiskt har medfört. Skolverkets huvudslutsats är att stödbehoven upptäcks med betyg, men att stödet så här långt har uteblivit.”

Vän av ordningen undrar varför Skolverkets studie är så kittlande att det renderar textmassa i Sveriges andra tidning, till stöd för betyg i årskurs 6. Det här med betyg är onekligen en religiös fråga, på samma sätt som en del aldrig rör annat än en Appledator, andra endast håller sig till Windows.

Men fakta och varningsklockorna fanns avseende brist i stöd till elever med behov redan för tre år sedan. I den undersökning som KMF Ventures AB gjorde, blev det uppenbart att stödet i svenska kommunala skolor är obefintligt och att det redan behövdes åtgärder för att identifiera och sätta in åtgärder till de som har behov redan i årskurs ett.

För SvD som fick undersökningen tillsänd sig, liksom alla större tidningar, var resultaten inte värda vare sig textrad eller ord.

Sagan ”Kejsarens nya kläder” visar på att sanningen kan komma från det enklaste håll.

Tyvärr har de senaste tre årens elever inte fått den hjälp de har rätt till enligt skollagen p.g.a. inkompetenta lagstiftare och huvudmän, tillsammans med medbrottslingarna i tredje statsmakten som uppenbarligen inte är skolade journalister.

Hur kan de underpresterande eleverna i nationella prov 2015 göra bättre ifrån sig i PISA?

De nationella proven år 2016 visar på några intressanta skillnader gentemot tidigare år för matematik och fysik.

Andelen underkända elever har för fysik närmat sig nivån för 2013 års nationella prov.

fysik-2013-2016

Och för matematik har det t.o.m. blivit bättre.

matematik-2013-2016

Det intressanta är att enligt PISA var de deltagande elevernas resultat 2015 bättre än de som medverkade vid 2012 års PISA.

Och enligt de nationella proven var 2015 års elever osedvanligt underpresterande, samma årskull som nu visade sig göra bättre ifrån sig än 2012 års elevkull.

Nu deltager inte alla skolor i Sverige i PISA, vilket de gör vad avser nationella prov, vilket i sig kan ge skevheter om urvalet inte är korrekt gjort.

Vi har ej heller ännu sammanställt resultaten för 2012 års nationella prov, vilket kommer att presenteras senare beroende på att 2012 års elever hade ett annat betygssystem än de som kom 2013 och till nu.

Vi ser även att friskolor generellt har en lägre andel underkända än de kommunala skolorna. Det beror på vad vi refererar till som en skillnad i elevsammansättning och som är en strukturell fördel och vi kommer att återkomma i just detta ärende igen, till dess kan du som läsare ta del av exempelvis denna artikel i frågan.

Men beror det lägre antalet underkända elever på en faktisk kunskapsskillnad, är de nationella proven enklare än föregående år eller är det en fortsatt betygsinflation vi ser?

Inför PISA i dag den 6/12 2016

2016 års totala resultat vid de nationella proven för årskurs 9 för Sveriges alla skolor är 0,7 poäng högre för både kommunala (13,2) och fristående skolor (14,5)  jämfört med 2013, 2014 och 2015, tidigare (cirka 12,5 för kommunala skolor och 13,8 för fristående skolor).

Det är märkligt. Endera en rejäl betygsinflation eller en märkbar förbättring hos eleverna från föregående år.

Nu är de elever som gjorde PISA 2015 och nationella proven 2016 inte desamma, utan de som gjorde PISA 2015 är desamma som de som gjorde nationella proven 2015. Vi kan därför inte relatera dem till varandra som skulle ha varit önskvärt i det här fallet.

De 10 bästa skolorna 2016 har därtill 1,7 poäng bättre än de 10 bästa 2015 och 0,7 bättre än de 10 bästa 2014.

Är det en plötslig uppryckning som vi kommer att se resultatet av vid nästa PISA-mätning 2018 med presentation 2019, förutsatt eleverna fr.o.m. nu presterar märkbart bättre de kommande två tre åren så det inte bara är en plötslig topp?

Det är ändå underligt att det från ett år till ett annat är en så markant generell höjning, med samma lärare, timplan, föräldrar etc.

Med tanke på de senaste årens likartade nivå på nationella proven, borde PISA i år inte bli märkbart bättre. Skulle det ändå bli så blir frågetecknen fler än utropstecknen.