Vellinge kommun är 2016 års bästa skolkommun

Baserat på resultaten för årskurs 9 vid 2016 års nationella prov

Bäst kommuner 2016

Följande 6 kommuner i Sverige har noll procent underkända elever vid 2015 års nationella prov i åk 9. Men ingen kommun nådde till noll antal underkända elever. Kommunerna är rangordnade från flest antal gjorda testade ämnen och därefter genomsnittligt meritvärde. Förra årets placering anges inom parentes bredvid årets placering.

  1. (11)   Vellinge (9 testade ämnen; 15,1 i meritvärde; 288 elever i kommunen i åk 9)
  2. (197)     Eda (7 testade ämnen; 13,7 i meritvärde; 77 elever)
  3. (230)   Berg (7 testade ämnen; 13,6 i meritvärde; 88 elever)
  4. (93)   Bräcke (7 testade ämnen; 13,5 i meritvärde; 77 elever)
  5. (72)   Malung-Sälen (6 testade ämnen; 13,6 i meritvärde; 113 elever)
  6. (138)   Åre (6 testade ämnen; 13,5 i meritvärde; 110 elever)

Totalt har ytterligare 18 kommuner nått noll procent underkända elever. Det mest anmärkningsvärda är dock de fem kommuner som placerat sig bakom Vellinge då de tidigare varit långt från toppen.

Sämst kommuner 2016

Följande är de sämsta kommunerna i Sverige. Andelen underkända elever och totalt antal elever i hela kommunen i åk 9 visas i parentes efter kommunens namn.

  1. (217) Hultsfred (16% underkända – 140 elever i kommunen i åk 9)
  2. (285) Gullspång (17% – 61 elever)
  3. (262) Hällefors (19% – 73 elever)
  4. (247) Vingåker (20% – 99 elever)
  5. (288) Lessebo (21% – 191 elever)

Antalet elever per kommun och skola visar sig återigen vara irrelevant för resultatet.

Återigen parkerar Vingåker kommun i det absoluta bottenskiktet.

Om du önskar mer information och analys av skolornas och kommunernas resultat kommer generell information att läggas upp på 4RIL.se de kommande dagarna, bl.a. visas vilka ämnen som fått sämre resultat jämfört med föregående år.

Samtliga kommuners resultat och rangordning hittar du här.

Det är skolans ansvar att erbjuda eleverna hjälp med läxorna

Behövs läxor?

Vad innebär det att ge läxor till elever som har föräldrar som inte vill och kan hjälpa sina barn eller rentutav motarbetar sina barns studier?

Staten har åtminstone kommit fram till att skolan skall hjälpa elever med läxorna och för det vaskat fram ”läxhjälpsbidraget” som kommuner och deras skolor kan ansöka om.

Det är inte utan att man frågar sig vem som skall utföra detta läxhjälpsstöd?

Sannolikt är det samma lärare som redan finns i skolan.

Kanske det är studenter som kallas in, alternativt privata företag som säljer sina tjänster där studenter eller lärare gör jobbet mot betalning från skolan eller kommunen.

Men på vilket sätt är det nytt?

SvD vill verka banbrytande och talar i braskande rubriker om att ”Läxhjälpen går till fel elever”.

Men det är ingetdera.

Rapporten om bristen på stöd till elever som riskerade underkänt publicerades redan i januari 2014, då utan intresse från SvD.

Och inte är det heller någon nyhet att oavsett förutsättningarna som finns i samhället behöver skolan flytta om sina resurser så att de går till mötet med eleven, vilket självklart inkluderar läxhjälp och all slags hjälp överhuvudtaget för att nå nollvisionen vad avser antalet underkända elever.

Man behöver inte vara intelligent för att bli godkänd i skolan.

Sveriges bästa skolor 2016

Lika pålitlig som Julafton, kommer 4RIL att presentera 2016 års bästa och sämsta skolor liksom dito kommuner.

Det sker första veckan i december och du kan redan nu säkerställa att du blir först med att ta del av denna unika rankning genom att anmäla dig för uppdateringar via e-post eller följa 4RIL.

Extra intressant blir utfallet av PISA 2015 som vi kommer att presentera första veckan i december och sätta i relation till Sveriges bästa och sämsta skolor 2016.

Ett särskilt intressant år i år.

Du hittar resultatet här.

Ilmar Reepalu gick över ån efter vatten, men det gör även hans belackare

På ledarplats i dagens SvD får Jesper Sandström utrymme att klämma i med rubriken ”Vilken klåpare som helst kan göra förlust”.

Det är svårt att säga något om den rubrikens innehåll, inte heller ett par till paroller i nämnda artikel som:

  • ”Malmö, där Reepalu var kommunalråd i nästan 30 år, är en ekonomisk tragedi och hålls vid liv helt och hållet genom bidrag från andra kommuners skattebetalare.” Vilket är en helt korrekt återgivning av det ekonomiska moraset i Malmö.
  • ”Välfärden hotas inte av vinstintresse utan av ointresse.” Som undertecknat sett handfasta exempel på under 15 års försök att intressera politiker, tjänstemän och media är intresset för att effektivisera och utveckla skolan, liksom att skolpengen är felberäknad lika med noll.

Men att dessa korrekta beskrivningar på något sätt skulle leda till slutsatsen:

  • ”Alla som är intresserade av en så bra vård, skola och omsorg som möjligt borde försvara vinster i välfärden.”

Är minst sagt underligt för den som tänker längre än de rabiata privatiseringsförespråkarna.

Självklart är vinst något positivt för ett företag. Det ger frihet och möjlighet att välja. Det är endast lika rabiata vänstermänniskor och de som aldrig satt sin fot utanför offentliga sektorn som inte förstår att överskott i en verksamhet är helt avgörande för att kunna utveckla densamma.

Om nu denna debatt kunde föras med fakta på bordet om skolan, dess kostnader och drivare, hur skolpengen i dag beräknas och att det sker på felaktiga grunder ur konkurrenshänseende, och en diskussion om alternativa associationsformer skulle svenska skattebetalare dels slippa bli rånade på flera miljarder per år bara i skolan p.g.a. för hög skolpeng och dels ett rejält förändringstryck på de kommunala skolorna kunna etableras.

Vi ser nu en nästan kosmisk kullerbytta av Jesper Sandström:

  • ”När sådana incitament saknas, blir resultatet en välfärd som är både dyrare och sämre för alla inblandade.”

Med dagens system med felaktig skolpeng och aktiebolag som associationsform får vi:

  1. Dyrare friskolor
  2. Ineffektivare kommunala skolor

än vad som skulle kunna vara fallet med en faktabaserad debatt utan ideologiska förtecken från vare sig höger eller vänster.

Enklaste lösningen på den helt menlösa vinstdebatten är att friskolor endast får bedrivas i stiftelseform.

Och för att få ett förändringstryck på de kommunala skolorna skall de som går med förlust till de förbrukat sitt egna kapital, likväl de som inte når de kvalitativa målen läggas ned och erbjudas att drivas av stiftelser.

Skolpengen skall samtidigt räknas på ett korrekt sätt med grund i exempelvis den modell som utvecklats av KMF Ventures AB.

När en hel kommun fallerar i att nå målen skall självklart alla kommunens skolor tvångsförvaltas, som då kan leda till att stiftelser tar över en, flera eller alla kommunens skolor.

Åtgärder i skolan för att nå framgång

Blå pil = följden av ”ja/kriterium uppfyllt”, röd pil = följden av ”nej/kriterium ej uppfyllt”.

Regeringen ger extra vinst till friskolorna med lärarlyftet

Det har undrats över varför inte friskolor är lika snabba på att ta del av regeringens tillförda medel för lärarlyft, förstelärare och andra påfund.

Sedan har lärarfacken varit sura över att friskolorna har lägre löner än de kommunala skolorna.

Kan verkligen lärarfack och andra vara så inskränkta att de inte kan lista ut varför friskolor agerar som de gör?

Svaret är väldigt enkelt; de vill göra vinst.

Och eftersom löner utgör nära 70% av en kommunal skolas omkostnader, innebär sättet att beräkna skolpengen på att varje höjning av lärarlönerna i den kommunala skolan automatiskt leder till motsvarande vinstökning i friskolorna.

Så ineffektivitet i den kommunala skolan, parat med helt felaktig beräkningsmodell för att ersätta friskolor; den s.k. skolpengen, plus de strukturella skälen vi lyft fram i åtskilliga artiklar både här och i vissa progressiva tidningar som GP, gör att regering och Riksdag skänker lika mycket extra vinst till de friskolor som är verksamma i en kommun som tar emot lärarlyfts- och förstelärarstödpengar.

Hade de läst någon av artiklarna och därefter grundskoleförmåga att analysera skulle dessa pengar aldrig sett dagens ljus innan skolpengsberäkningen gjorts om.

bild-till-4ril

 

 

 

 

Universitetsutbildningen i Sverige är på grundskolenivå visar jämförande studie med Oxbridge

Ett par svenska forskare har bemödat sig om att ta fram fakta om universitetsutbildningen inom historia och litteraturvetenskap, genom att jämföra vilka frågor som ställs vid prov över tid i Sverige och jämfört dem med frågorna vid prov vid engelska universitet.

”Hur står sig framstående svensk ­högre utbildning i internationella jämförelser? Vi har valt att jämföra de provfrågor som ställs i historia och litteraturvetenskap i Uppsala och Lund med de som ställs i Oxford och Cambridge.”

De finner inte oväntat att en stor förändring skett de senaste 20 åren.

”När vi studerar provfrågornas utformning över tid framgår att graden av problematisering har avtagit tydligt under de senaste 20 åren – ett resultat som ligger i linje med Bo Sundqvists generella analys i boken ”­Svenska universitet – lärdomsborgar eller politiska instrument?” (2010).”

I Sverige finns inte mycket spår av kreativitet, analysförmåga eller resonemang efter eget huvud.

”I Oxbridge ställs ofta öppna frågor. Studenten ombeds aldrig att rabbla upp fakta – även om studenten förväntas ha kunskaper om viktiga datum och skeenden. En provfråga i litteratur från Cambridge kan vara: ”Enligt Matthew Arnold, visste de romantiska poeterna inte tillräckligt mycket. Hade han rätt och spelar det någon roll?” Frågan kan ­anses vara vag, men kräver att studenten besitter både bred och djup kunskap om romantikens litterära och kulturella klimat samt kunskap om viktorianernas egen syn på romantiken. Studenten behöver både kunna analysera centrala tankeströmningar och ha tillräckliga detaljkunskaper för att kunna underbygga sitt argument med relevanta exempel.

Under grundutbildningarna i Oxbridge tränas studenten – varje vecka i tre år – att besvara liknande eller svårare frågeställningar. Oavsett vad studenten svarar så har läraren en annan uppfattning ­under det individuella samtalet för att testa studentens argument och originalitet.

I Uppsala uppmanas studenten på A-nivån att kortfattat definiera begreppet ”romantik” eller ”­gotik”. Vidare uppmanas studenten ange ett par verk av Charlotte Brontë och E T A Hoffmann samt ange vilket land respektive författare kommer ifrån. Studenterna kan även få provfrågan: Vad skrev Shakespeare förutom dramatik? Kraven på studenterna handlar således om att memorera och återge fakta – något som indikerar att ämnet håller på att ”grundskolefieras”.”

Och deras slutkläm är självklart att det knappast bara är inom detta område som kvaliteten på frågorna sjunkit.

”Vi har inte studerat tillståndet i andra ämnen, men om lägstanivåerna har sjunkit lika dramatiskt där under de senaste 20 åren blir det svårt att troliggöra att det kommer att vara kunskaper som utgör grunden i den så kallade ”kunskapsekonomin” framöver. Lika svårt blir det att förstå hur Sverige ska kunna klara sig väl i den internationella konkurrensen.”

Då lärarutbildningen i Sverige är på erkänt låg nivå, är det helt förståeligt att utbildningen från universitet och nedåt sjunker i takt med att ”den gamla skolan” går i pension. Detta har vi visat som en möjlig hypotes för flera år sedan baserad på grundskolelärare som gått olika utbildningar och kommit ut i arbetslivet under 2000-talet.

PISA och lärarutbildning

Denna hypotes stärks av en iakttagelse som forskarna gjorde efter att Oxbridges sätt att ställa provfrågor testades i Uppsala.

”När Oxfordkurser genomfördes i historia och ekonomisk historia vid Uppsala universitet 2009–2012 framgick att det är möjligt att höja kvaliteten i undervisningen utan att det kostar mer pengar och utan att genomströmningen påverkas negativt. Ändå har det varit svårt att motivera yngre disputerade lärare att förändra sin undervisning. Det har ansetts vara ”för jobbigt”. Äldre lärare har däremot känt igen den tidigare undervisningens högre kravnivåer och uppmuntrat förändringsarbetet.”

Det stärker även fakta sedan början av år 2000 när grundliga analyser av skolor runt om i Sverige, offentliga likväl som friskolor, visade att knappt 30% av skolans resurser gick till lärande, och att det inte är resurserna som är den svenska skolans problem, utan innehållet i undervisningen.

 

 

Detta vill SvD inte att du skall veta

Förbjud strukturella vinster i välfärden

I sin debattartikel i SvD den 2 november propagerar styrelseordförande och VD för Praktikertjänst en lagstiftning mot förluster i välfärden, en fyndig och träffande rubrik, specifikt inom vården. Som modell anför de skolan där kommunens ersättning till privata aktörer skall grunda sig på kommunens budget för motsvarande kommunal skolverksamhet, eller det som populärt kallas ”skolpeng”.

Debattörerna menar att ett sådant system skapar rättvisa och sund konkurrens. Det är dessvärre inte korrekt eftersom skolpengen ger friskolebranschen strukturella och riskfria vinster.

Skolpengen är för hög då det vid kommunernas beräkning inte tas hänsyn till avgörande strukturella skillnader mellan en kommunal skola och en friskola; exempelvis vilka typer av elever skolan attraherar, läraravtal, hyresvillkor och överkompensation för moms.

Det är stor skillnad i kostnader mellan olika typer av elever, mellan de som behöver lite eller mycket stöd från skolan, mellan de som kämpar och inte kämpar och mellan de som har det stökigt hemma och de som skapar problem på skolan. Kostnadsnackdelen mellan skolor som har den enklare kategorin elever och de svårare är 6%.

Läraravtalet som de kommunala skolorna sitter med baseras på den s.k. ferietjänst som lärarna har. Kortfattat innebär det att läraren är ledig när eleverna är lediga, att lärarens arbetsvecka anges till 45 timmar varav 10 timmar är förtroendearbetstid vilken i praktiken rektor inte styr över och läraren kan välja att arbeta eller inte. Friskolornas lärare har i regel semestertjänst, vilket är den vanliga arbetsmarknadsregleringen, med 40 timmars arbetsvecka och 25 dagars semester. Denna kostnadsnackdel är störst och cirka 13% till friskolornas fördel.

De sämre hyresvillkoren för en kommunal skola beror främst på en hyressättning från det egna kommunala fastighetsbolaget som inte speglar lokalernas faktiska marknadsvärde och att det är svårt att utnyttja äldre skollokalers ytor lika effektivt som friskolornas nyare lokaler och uppgår till cirka 7% kostnadsnackdel.

Överkompensationen för moms utgör cirka 1% kostnadsnackdel och beror på att en schablon används istället för att se till varje skolas reella momsnetto.

bild-till-4ril

Och eftersom en kommun där de privata aktörerna etablerar sig dessutom vanligtvis har flera skolor och beräknar en skolpeng som bygger på kommunens genomsnittliga kostnad per elev, garanteras den privata skolan att alltid få för hög ersättning eftersom det utöver den strukturella kostnadsnackdelen även läggs på en ineffektivitetsmarginal.

Hade den kostnadseffektivaste skolan i kommunen använts som riktmärke för skolpengen, hade felräkningen blivit mindre, men fortfarande innehållit upp till 28% i strukturella kostnadsnackdelar vilket i dag utgör en riskfri vinstmöjlighet för den friskolekoncern som etablerar sig i en kommun.

Då debattörerna talar sig varma för system som gynnar medborgare och skattebetalare, kan de därmed inte använda sig av dagens modell för skolan för införande inom vården. En rättvis konkurrens måste självklart innebära att förutsättningarna är lika och det är de inte innan de strukturella skillnaderna elimineras; endera konkret genom att ta bort ferietjänst för lärare, kommunala hyresbolags överprissättning, schablonkompensation för moms och börja skilja på alla typer av elever, eller via nedskrivning av skolpengens nivå.

Därtill kan det vara värt att fundera över själva drivkraften från ägarna och om likvärdighet även kräver att endera de kommunala skolorna får till uppgift från sin ägare att som friskolorna generera vinst som kan delas ut till kommunen, eller att vinstintresset hos friskolorna elimineras genom att de omvandlas till stiftelser där all vinst kvarstår, på det sätt som privata skolor som exempelvis Handelshögskolan i Stockholm och Lundsberg.