Category Archives: Usla lärare

Lärarnas fackförbund är friskolornas bästa vänner

I SvD ondgör sig Maria Ludvigsson över Lärarnas Riksförbunds ordförande Åsa Fahléns kommentar kring fler matematiklektioner i grundskolan:

”Varje timme du står i klassrummet genererar arbete före och efter för att lektionstiden ska vara kvalitativ. Om man bara säger att lärare får ta fler elever, då minskar tiden runt omkring (sic!). Kvaliteten riskerar att bli sämre och lärare riskerar att arbeta ut sig.”

Det svarar Maria Ludvigsson med:

Det låter ytterst besvärligt och, kan man tycka, något att till varje pris undvika – om det så innebär färre mattelektioner. Tar man lärarfacket på orden skulle rent av mindre undervisningstid i matematik höja både kvalitet och jämlikhet.

Och visst är det så.

Redan i början av 2000-talet när Mikael Flovén skapade begreppet ”Resursandel i lärande” och fann att endast 30% av skolans resurser gick till lärande, förväntade han sig att Lärarnas Riksförbunds dåvarande ordförande Metta Fjelker och Lärarförbundets dåvarande ordförande Eva-Lis Sirén skulle ta emot honom med öppna armar.

Knappast, är det snälla ordet.

Istället för att vara elevtillvända fackförbund så visade det sig att det begrepp som användes: ”Tid med elev” var som ett rött skynke.

Att fackförbunden vill ha högre lön för sina medlemmar är givet, tyvärr inte kopplat till om det är bra för eleven eller ej.

Och det är fackförbundens ovilja att effektivisera skolan och arbeta med mer tid med elev och att acceptera att det finns skillnader i behov av stöd mellan elever som gör att skolpengen till friskolorna är felaktig och att vinsterna i friskolorna är så löjligt höga.

Med lärarfack som tänker nytt skulle det inte behövas en diskussion om vinsttak eftersom skolpengen skulle beräknas korrekt och sänkas.

Universitetsutbildningen i Sverige är på grundskolenivå visar jämförande studie med Oxbridge

Ett par svenska forskare har bemödat sig om att ta fram fakta om universitetsutbildningen inom historia och litteraturvetenskap, genom att jämföra vilka frågor som ställs vid prov över tid i Sverige och jämfört dem med frågorna vid prov vid engelska universitet.

”Hur står sig framstående svensk ­högre utbildning i internationella jämförelser? Vi har valt att jämföra de provfrågor som ställs i historia och litteraturvetenskap i Uppsala och Lund med de som ställs i Oxford och Cambridge.”

De finner inte oväntat att en stor förändring skett de senaste 20 åren.

”När vi studerar provfrågornas utformning över tid framgår att graden av problematisering har avtagit tydligt under de senaste 20 åren – ett resultat som ligger i linje med Bo Sundqvists generella analys i boken ”­Svenska universitet – lärdomsborgar eller politiska instrument?” (2010).”

I Sverige finns inte mycket spår av kreativitet, analysförmåga eller resonemang efter eget huvud.

”I Oxbridge ställs ofta öppna frågor. Studenten ombeds aldrig att rabbla upp fakta – även om studenten förväntas ha kunskaper om viktiga datum och skeenden. En provfråga i litteratur från Cambridge kan vara: ”Enligt Matthew Arnold, visste de romantiska poeterna inte tillräckligt mycket. Hade han rätt och spelar det någon roll?” Frågan kan ­anses vara vag, men kräver att studenten besitter både bred och djup kunskap om romantikens litterära och kulturella klimat samt kunskap om viktorianernas egen syn på romantiken. Studenten behöver både kunna analysera centrala tankeströmningar och ha tillräckliga detaljkunskaper för att kunna underbygga sitt argument med relevanta exempel.

Under grundutbildningarna i Oxbridge tränas studenten – varje vecka i tre år – att besvara liknande eller svårare frågeställningar. Oavsett vad studenten svarar så har läraren en annan uppfattning ­under det individuella samtalet för att testa studentens argument och originalitet.

I Uppsala uppmanas studenten på A-nivån att kortfattat definiera begreppet ”romantik” eller ”­gotik”. Vidare uppmanas studenten ange ett par verk av Charlotte Brontë och E T A Hoffmann samt ange vilket land respektive författare kommer ifrån. Studenterna kan även få provfrågan: Vad skrev Shakespeare förutom dramatik? Kraven på studenterna handlar således om att memorera och återge fakta – något som indikerar att ämnet håller på att ”grundskolefieras”.”

Och deras slutkläm är självklart att det knappast bara är inom detta område som kvaliteten på frågorna sjunkit.

”Vi har inte studerat tillståndet i andra ämnen, men om lägstanivåerna har sjunkit lika dramatiskt där under de senaste 20 åren blir det svårt att troliggöra att det kommer att vara kunskaper som utgör grunden i den så kallade ”kunskapsekonomin” framöver. Lika svårt blir det att förstå hur Sverige ska kunna klara sig väl i den internationella konkurrensen.”

Då lärarutbildningen i Sverige är på erkänt låg nivå, är det helt förståeligt att utbildningen från universitet och nedåt sjunker i takt med att ”den gamla skolan” går i pension. Detta har vi visat som en möjlig hypotes för flera år sedan baserad på grundskolelärare som gått olika utbildningar och kommit ut i arbetslivet under 2000-talet.

PISA och lärarutbildning

Denna hypotes stärks av en iakttagelse som forskarna gjorde efter att Oxbridges sätt att ställa provfrågor testades i Uppsala.

”När Oxfordkurser genomfördes i historia och ekonomisk historia vid Uppsala universitet 2009–2012 framgick att det är möjligt att höja kvaliteten i undervisningen utan att det kostar mer pengar och utan att genomströmningen påverkas negativt. Ändå har det varit svårt att motivera yngre disputerade lärare att förändra sin undervisning. Det har ansetts vara ”för jobbigt”. Äldre lärare har däremot känt igen den tidigare undervisningens högre kravnivåer och uppmuntrat förändringsarbetet.”

Det stärker även fakta sedan början av år 2000 när grundliga analyser av skolor runt om i Sverige, offentliga likväl som friskolor, visade att knappt 30% av skolans resurser gick till lärande, och att det inte är resurserna som är den svenska skolans problem, utan innehållet i undervisningen.

 

 

Betygsinflation och marknadskrafter

Det är inte nytt att det finns skillnader i betygssättning mellan skolor. Redan för 30-40 år sedan såg jag hur elever som hade haft 5,0 i snittbetyg från grundskolan kunskapsmässigt var ljusår efter andra elever som hade upp till en hel poäng lägre snittbetyg när de kom till gymnasiet. På samma sätt minns jag hemska föreläsningar i nationalekonomi där det satt studenter som med sina frågor och förklaringar visade sig ha missat inte bara gymnasieundervisningen i matematik utan även grundskolans elementära räknesätt.

Nytt sedan tjugo är tillbaka är den ökade konkurrensen mellan skolor i och med det fria skolvalet. Nu kan elever välja att resa mellan olika skolor för att få just den där de vill studera, åtminstone om de har höga betyg nog. Då för 30-40 år sedan gällde närhetsprincipen både grund- och gymnasieskolan och det var inte eleven eller föräldrarna som kunde försöka välja.

Och eftersom skolans ekonomi beror på skolpengen, vilken är felberäknad som vi skrivit om under 15 års tid, som varje elev drar med sig så är attraktion avgörande. Hela skolans ekonomi bygger på volym elever för att uppnå stordriftsfördelar. Och det enda som attraherar är möjligheten att kunna klättra vidare i studiekarriären på väg mot ett toppjobb. De som nu inte är födda med rika föräldrar som kan köpa dig en plats på en skola eller garantera ett toppjobb trots vederbörandes bristande förmåga, agerar därmed helt rationellt genom att leta efter de enkla vägarna. Det är så vårt samhälle är uppbyggt i dag.

Då blir effekten självklart betygsinflation. Det har nu uppmärksammats av SvD och Ivar Arpi i och med att uppdrag granskning gjort detta till ett område att genomlysa. Nu är de inte först med detta, som jag sagt är det en fråga jag drivit i 15 år men det är väl trevligt att det bubblar upp nu på Svt.

Svenska skolan, en studie i bristande ledarskap

Ett program som jag missat och när jag läste Paulina Neudings artikel i SvD i dag inser att jag måste se.

Du hittar programmet här och Det är sex avsnitt, börja med det första och läs Neudings artikel nedan.

Jag minns inte när jag senast såg något som så effektivt ringade in ett svenskt samhällsfenomen som tv-serien Gympaläraren i SVT, belönad med tv-priset Kristallen som ”årets program” i början av september.

Serien har inte som syfte att visa nedgången i den svenska skolan, och kanske är det därför den är så avslöjande. Egentligen handlar det om motion. Programledaren, Kalle Zackari Wahlström, återvänder till sin gamla högstadieskola i Ösmo för att få barnen att bli mer fysiskt aktiva. Det är när man får se hur handfallen skolan står när det gäller att få barnen att röra på sig, som det blir tydligt hur dysfunktionell den är också i övrigt.

På den första gymnastiklektion som tv-tittarna får följa är 17 av 34 elever frånvarande. Skolan vet inte var de befinner sig. En flicka har inte dykt upp på över ett år. Skolan vet inte var hon är. Det blir upp till SVT och Zackari Wahlström att leta rätt på henne och ta reda på varför hon inte deltar i obligatorisk undervisning. Skolan gör det inte.

Vuxenvärlden har inte bara resignerat inför sådant som rör själva skolplikten. Man ger upp om barnens socialisering; hur man pratar med varandra. Hur man beter sig på en gemensam arbetsplats.

En diskussion om en tvättmaskin är symptomatisk. Det visar sig när Zackari Wahlström pratar med eleverna att några skolkar från gympan för att de inte har träningskläder. Han erbjuder sig att skaffa fram lånekläder, men rektor protesterar. Det skulle kräva en tvättmaskin och någon anställd som administrerar tvättandet. Det är först när Zackari Wahlström bär in en tvättmaskin som systemet med lånekläder kan sättas i bruk.

Ingen tycks slås av tanken att elever som lånat kläder från skolan också lämnar tillbaka dem tvättade, strukna och vikta nästa dag, eftersom det är en del av skolans uppgift att göra socialt välanpassade människor av sina elever.

”Hur exekverar man ett sådant förbud?” protesterar rektor när Zackari Wahlström föreslår att skolan förbjuder spel på plattor i lokalerna. Det är en dystopisk syn som utspelar sig när eleverna sitter i långa rader i mörker på rasterna och stirrar i sina skärmar – lustigt nog tillhandahållna av skolan och inte låsta för spel eftersom skolan har en policy om ”öppenhet”. Återigen är det först när SVT får till ett spelförbud under en vecka och rullar in pingisbord som barnen släpper plattorna och leker.

Varför har ingen tidigare sagt till barnen att lägga undan skärmar och ta ut hörlurar ur öronen så länge de befinner sig i skolan, av respekt för kompisar, lärare och skolan som institution?

Det är möjligt att Vanstaskolan i Ösmo är ett unikum. Mer troligt är att det är såhär stök, resignation och brist på auktoritet i den svenska skolan ser ut.

Klockren jämförelse Singapore och Sverige

Inger Enkvist fortsätter tala om vad som är viktigt för att skapa en toppresterande skola i dagens SvD:

”Flera drag slår en svensk betraktare. Det första är att utbildningsfrågor ges absolut prioritet. Det verkar vara en allmän uppfattning att landets framtid beror på utbildningskvaliteten. Detta gör att föräldrarna på allt sätt stödjer skolan och att skickliga personer anser det vara en heder att tjäna landet genom att vara lärare.

En annan aspekt är att lärarna väljs bland de bästa studenterna. Man tar bara in så många lärarstuderande som kommer att behövas, men de får å andra sidan lön under utbildningen mot att förbinda sig att arbeta ett par år för Singapore.”

Hon avrundar med:

”Om man måste välja ett väsentligt drag, kan det vara att numera alla i Singapores motsvarighet till Skolverket, Utbildningsdepartementet och lärarhögskolorna är valda bland de bästa lärarna, som i sin tur är utvalda på det sätt som här har beskrivits.

För att använda ett understatement skulle det inte skada om Sverige gick mer åt Singapores håll.”

Det går bara att hålla med henne. Ledarskapet är ett nödvändigt kriterium för att lyckas och Sveriges ledarskap, förövrigt inte bara i skolans värld, är totalt frånvarande och de som har nått sina positioner har inte gjort det på meriter vad avser kunskap eller förmåga inom framgångsrika organisationer.

Skolan har redan en ledarkris

Sveriges skolledarförbund tog till storsläggan när de fick utrymme hos SvD för att prata sig varm för vad som behöver göras för att rädda svenska skolan.

Blev någon förvånad när lösningen heter mer pengar till skolledarna?

De talar om att ”…regleringen och kriterierna för vilka lärare som kan komma i fråga för lärarlyftet ha ett het annorlunda ut” och ”…regeringen riskerar att skapa en ledarkris i skolan…de ensidiga satsningarna på lärarnas löner har medfört ökande svårigheter att rekrytera lärare med ledaregenskaper till tjänster…där lönen och arbetsvillkoren i övrigt inte kan konkurrera.”

Eller på ren svenska att många av oss skolledare har nu sämre lön än vissa lärare.

Är det ett problem om bra lärare har högre lön än rektor, eller annan icke undervisande personal?

Om vi vill ha en skola där det viktigaste är att spendera tid med elevens lärande och denna tid samtidigt visar sig ge resultat, kan det endast vara positivt.

Det tragiska är att Matz Nilsson som ordförande för Sveriges skolledarförbund har rätt i att den höjda lön som regeringen givit s.k. förstelärare inte på något sätt är kopplat till vare sig mer tid med elevens lärande eller resultat hos förstelärarens elever.

Istället har pengarna gått till de som av andra luddiga skäl, kan förmodas vara personer som har bra relation till de som beslutar om högre lön i kommunen och skolan för dessa statliga extrapengar, ligger bra till.

Resultatet är löneinflation utan kvalitets- eller produktivitetsökningar.

Och inte blir det bättre med Sveriges skolledareförbunds förslag, som endast tycks grunda sig på avundsjuka och inte tankar på elevernas nytta.

20 års ökenvandring för svenska skolan, lär bli 20 år till

Tänk att det finns åtminstone en person inom pedagogikskrået som har stake nog att rannsaka sig själv, komma till insikt om den enda vägen visade sig vara både fel väg och långtifrån den enda vägen, för att slutligen officiellt ber om ursäkt för att ha bidragit till att rasera skolan med ovetenskapliga metoder för lärande, det som präglat Sverige de senaste 20 åren av intellektuell nedförsbacke inom skolan och lärarutbildning.

Han heter Jonas Linderoth.

Men som sägs i SvD

”Ylva Johansson (S) var skolminister när läroplanen Lpo94 infördes 1995. ”Lärarna kommer aldrig att få tillbaka sin gamla status, den som var förknippad med den gamla skolan. Det var en auktoritet som vilade på en av överheten given roll – skolan hade kunskapsmonopolet. I dag måste man på ett annat sätt förtjäna sin legitimitet”, förklarade hon i en intervju (SvD 17/8-97).”

och de fortsätter:

”Johansson är inte ensam om att stå med skammen. Det var under en borgerlig regering som läroplanen togs fram. Skolminister Beatrice Ask (M) undertecknade propositionen, vilken byggde på utredningen Skola för bildning som den mångårige skolverksdirektören Ulf P Lundgren var huvudförfattare till. I Studio Ett (SR 25/8) slog han ifrån sig Linderoths kritik. ”Det finns ingen grund, artikeln bygger på Jonas subjektiva uppfattning” fick lyssnaren höra. Att Jonas Linderoth hänvisat till såväl svensk som internationell skolforskning – däribland John Hatties uppmärksammade metastudie av elevresultat – hade uppenbarligen undgått Lundgren. Och därmed visade han problemet med den omhuldade pedagogiska metoden att låta eleven på egen hand söka sin kunskap: människor tenderar att välja bort information som inte passar deras världsbild.

Och som det inte räcker med nyvunna insikter i media och bland skolaktörer som Skolinspektionen kom de senare nyligen fram till att det brister i stöd till elever som har behov av det för att de halkat efter. 12 av 15 skolor fick anmärkning och med den sedvanliga svenska flatheten så händer ingenting med dessa. Som vi påpekade redan för 2,5 år sedan i en egen undersökning så är