Category Archives: Skolans uppgift

Finland på väg att krascha?

Finland har toppresultat i PISA och reformerar nu sin skola.

”Lärarna ska bli mer handledare än lärare, eleverna ska vara mer aktiva i sin kunskapsinhämtning och landet strävar bort från så kallad katederundervisning.”

Du kan läsa mer om det i SvD.

Läraren Hanna Niemeläs entusiasm och okunskap är viktig att lyssna till. Hon är:

”… anhängare av idéer som informellt lärande, aktiva elever och ämnesöverskridande undervisning. Hon menar att den nya tekniken lämpar sig extra väl för den typen av lärande.

– Elever ska inte lära sig saker enbart i klassrummet. Lärande är ett mind set, det sker överallt. I de här ämnena, programmering och robotteknik, lär sig dessutom lärare och elever samtidigt.”

Se det hon säger i slutet; att lärare lär sig.

Så har då även Finland drabbats av sjukan hos Sveriges lärare.

Lärarna kan ingenting om ämnena programmering, robotteknik, AI eller det som förut gick under beteckningen ”IT”.

Men de vill lära sig själva och vara en del av samhällsutvecklingen, dock med betalning och under sin egen arbetstid. Det här är en stor anledning till att vi har den undervisning vi ser i dag i Sverige, låtsaslärare.

Självklart skall ämnen som programmering och robotteknik kunna finnas på schemat, men då behöver skolan endera utöka timmarna eller stryka andra ämnen, inte ändra lärarens roll eller sätta in okunniga lärare som låtsaslärare, eller ”handledare” som det så fint kallas ibland, så även i denna artikel, d.v.s. leka universitetslärare som är handledare till studenter som skriver en omfattande uppsats.

Det är inte låtsaslärare elever i grundskolan behöver.

Robotteknik som nämns i artikeln är förövrigt mer likt ämnen som teknik eller slöjd:

”Under lektionerna i robotteknik har han designat en drönare, som sen har skrivits ut i 3d-skrivaren i skrubben. Det gäller att göra en drönare som är lätt nog för att flyga, men ändå tillräckligt tålig och robust för att klara en krasch.”

För att lära sig snabbt behövs en lärare som kan ämnet och fort kan visa eleverna hur de tar sig vidare, tillhandahåller en röd tråd i undervisningen och fort kan överföra sitt kunnande.

Det gäller inte minst ett ämne som programmering där det skulle kunna handla om att förstå och skriva maskinkod för att därefter in i naturliga språk. När eleven lärt sig ett eller ett par av dessa blir det lätt att ta till sig fler om intresse finns,men framförallt får eleven möjlighet att själv skapa program snabbt för olika ändamål, endera inom andra ämnen eller av rent eget intresse. Det är dock ett helt eget ämne som också kräver kunniga lärare som snabbt kan visa vägar runt praktiska hinder.

Finland låter lärare utan gedigen kunskap i programmering och robotteknik vara ”handledare”. Det är en väg som luktar återvändsgränd och samtidigt tappa kunskap i andra ämnen eftersom det inte betonar det som är bildning.

Till de finska lärarna, ja även de svenska som inte kan något om programmering och robotteknik så föreslår vi att titta på dessa UR-program till att börja med.

Och som rekommendation till svenska skolan; öka utbildningstiden till att även inkludera lördagar. Det plus längre dagar för att hantera fler ämnen som programmering, robotteknik, bildning och läxläsning i skolans regi lägger grunden för att satsa på skolan.

Annonser

Har du överhuvudtaget läst ”Barnkonventionen”?

Det slängs då och då med ”Barnkonventionen”, ”Europakonventionen” och andra lagrum eller internationella överenskommelser när det är tal om rättigheter och skyldigheter.

Nu pågår en debatt om konfessionella skolor och en av dem som slänger sig med konventioner, Europadomstolen och FN är Antje Jackelén, som talar för sin sjuka mor i SvD.

Hon uttalar sig starkt för rätten till konfessionella skolor, naturligtvis. Det ironiska är att hon inte uteslutande talar sig varm för kristna skolor, utan för utökning av alla möjliga slags konfessionella skolor, Nu är det mer ett tecken på hur förvirrad den svenska kyrkan är, men ändå talande för att ärkebiskopen i Sverige önskar religionernas ökade inflytande på samhällsapparaten.

Det är dags att sätta ned foten i denna fråga.

Som nation behöver Sverige klargöra vad man vill få ut av den obligatoriska skolan utöver att lära sig grundläggande färdigheter som läsa, skriva och räkna. Är det att utbilda barn i människors lika värde, rättigheter och skyldigheter för att fortsatt främja en sammanhållen nation som talar svenska?

Som rättsstat behöver Sverige klargöra hur religiösa åskådningar som går på tvärsen med officiellt uttalade värderingar som alla människors lika värde och med samma rättigheter och skyldigheter oavsett kön, ålder, sexuell läggning, handikapp, ursprung, hudfärg etc. överhuvudtaget tillåts verka.

Vi ser i omvärlden vad religiös uppdelning medför, där vi inte behöver gå tillbaka till korstågen eller den till synes olösliga släktfejden mellan sunniter och shiiter. Nu är det hinduer som mördar muslimer i Indien, buddister mördar muslimer i Burma, muslimer dödar kristina i Syrien, muslimer dödar sekulariserade i Sudan o.s.v.

Går vi till USA så är hela samhällen uppdelade i religiösa grupperingar, vilket återspeglar sig i boendeområden. Ett land som är fyllt av religiösa flyktingar och lycksökare under århundraden.

Sverige har varit religiöst homogent sedan asatron trängdes undan av kristendomen, som bekant inte utan våld då heller.

Varje religion innehåller sin uppfattning om vad som är rätt och fel, hur en människa skall leva och förhålla sig till sina medmänniskor, vad livets mening är och hur mycket religionen har rätt att blanda sig i andra människors liv.

Det är helt nödvändigt att staten inser att alla religioner försöker pådyvla sin uppfattning på samhället det befinner sig i och att det beror på statens maktutövning om en eller flera religioner tillåts bryta mot statens ambition med samhället.

Slutsatsen kan endast vara att om Sverige som nation vill hindra splittring mellan intolleranta grupperingar baserat på religiös åskådning, är det staten som har monopol på vad som är rätt och fel och hur människor skall leva. Detta har till nu grundat sig på alla människors lika värde och med samma rättigheter och skyldigheter oavsett kön, ålder, sexuell läggning, handikapp, ursprung, hudfärg etc.

Med konfessionella skolor släpper staten lös krafter som inte ser att dessa värderingar är grundläggande och att religiös åskådning tillhör den privata sfären.

Den enda lösningen är att helt sluta finansiera konfessionella skolor och att stänga dem med omedelbar verkan då de agerar söndrande mot samhället, i detta fall mot Sverige.

Om sedan kristendom, islam, hinduism, buddism, judendom m.fl. och deras företrädare i media säger sig stå bakom nämnda värderingar så är det självklart bra, men det är endast vad de säger för att vinna fördelar och kunna fortsätta verka långsiktigt.

Religioner har inga kvartalsmål eller ens femårsplaner. De arbetar under årtionden och sekler för att nå sina positioner.

Tvärtom behöver Sverige som stat ta sig in i den privata sfären, i hemmen, för att sprida statens värderingar om alla människors lika värde och med samma rättigheter och skyldigheter oavsett kön, ålder, sexuell läggning, handikapp, ursprung, hudfärg etc. Och det är en bra början med skolan genom att långsiktigt arbeta med alla elever och ungdomar.

Det enda rätta att förbjuda skolor med konfessionell inriktning.

Religion hör i Sverige endast hemma som ett ämne för att informera om vad de står för och hur de motsäger Sverige och statens intentioner med ett gott samhälle.

Tid med elev – en bristvara

I SvD i söndags den 21:a januari så uppmärksammas att eleverna vid Universitet och högskolor får allt mindre tid med läraren.

De främsta orsakerna till detta uppges vara

  1. Statens finansiering som minskat med sju miljarder mellan 1994 och 2011, som anses relaterat till det s.k. ”produktivitetsavdraget” d.v.s. näringslivets produktivitetsökning används för att minska den högre utbildningens finansiering.
  2. Det anses ofint att undervisa, istället vill lärare och professorer forska, eller på näringslivsjargong: osexigt.

Uppenbarligen är det inte samma problem vid exempelvis Stanford i USA, som omnämns i artikeln. Där är det fint att undervisa och det ställs höga krav på att kunna undervisa för att ens bli anställd som lärare, samtidigt som det betalas ordentligt. Siffran 70% anges också som andelen undervisning för en lärare vid Stanford.

I dagens Sverige berättar en historielektor att han lade 2,5 gånger mer tid på samma kurs på 80-talet än vad han i dag gör.

Det är det utbudsteoretiska inslaget.

Vad gäller efterfrågan så är det inte nytt att det redan på 80-talet fanns önskemål om mer tid med lärare, men det var kanske mer av intresseskäl, och nog fanns det individer som lyckades komma in på exempelvis ekonomlinjen utan att kunna räkna.

Och med den allt sämre kvaliteten på lärare i grund- och gymnasieskolan, samt att det som följd spottas ut elever med bristande kunskaper som ändå tas in i det svällande Universitets- och högskolemaskineriet, menar artikeln att efterfrågan på mer tid med lärare blir ännu mer akut. I rubriken sammanfattas det som: ”Katastrof för svaga elever”.

Nu är det inget nytt att det är tid med elev som är grunden för all undervisning. Se exempelvis KMF Ventures banbrytande forskning inom området i början av år 2000.

Naturligtvis förutsatt hög kvalitet på läraren och dennes undervisning, inte som anges i artikeln att seminariets första timme körs lärarlöst då det inte finns finansiering att betala för undervisning.

Kvaliteten i mötet med elev och andelen tid med elev sätter tonen redan i grundskolan. Det är där lärarna skall styras med ekonomiska medel och tydliggöras att det är mötet med elev som är det fina och värdefulla i all slags lärande.

Men denna insikt är ingalunda unik. I alla möjliga sammanhang i Sverige så premieras inte det gedigna arbetet, vare sig det är i näringslivet, det offentliga eller som facklig representant. På många ställen är det betydligt mer lukrativt att sitta som mellanchef, samordnare eller fackrepresentant än att arbeta.

Är du säker på att du valt rätt skola till dina barn?

Det är snart på semestrarna och vad är då lika självklart som kräftpremiären?

Jo, att media intresserar sig för skolan då höstterminen snart drar igång.

Det är självklart lika trevligt som när en ny årstid gör entré, men det tycks vad gäller skolans område vara lika lite att göra åt som med väder och vind.

Nu lyfter SvD upp två faktorer som de menar stöds av forskning som relevant för elevernas resultat:

  • Lärarnas kvalitet
  • Antalet lärarledda timmar

Och för dig som vill lära dig något om hur svenska skolan svarar upp mot dessa två parametrar så rekommenderas du att läsa

  1. 2006 års rapport
  2. 2009 års rapport
  3. Det som inte mäts finns inte

Den modell som togs fram i början på år 2000 och som använts av flera kommuner och privatskola, visar hur dessa två parametrar står sig för respektive skola.

Det som skribenten Lydia Wålsten vid SvD inte frågar sig är hur det kommer sig att det inte finns aktuell information per skola om dessa två faktorer.

Resultatet är nedslående.

Det är skolans ansvar att erbjuda eleverna hjälp med läxorna

Behövs läxor?

Vad innebär det att ge läxor till elever som har föräldrar som inte vill och kan hjälpa sina barn eller rentutav motarbetar sina barns studier?

Staten har åtminstone kommit fram till att skolan skall hjälpa elever med läxorna och för det vaskat fram ”läxhjälpsbidraget” som kommuner och deras skolor kan ansöka om.

Det är inte utan att man frågar sig vem som skall utföra detta läxhjälpsstöd?

Sannolikt är det samma lärare som redan finns i skolan.

Kanske det är studenter som kallas in, alternativt privata företag som säljer sina tjänster där studenter eller lärare gör jobbet mot betalning från skolan eller kommunen.

Men på vilket sätt är det nytt?

SvD vill verka banbrytande och talar i braskande rubriker om att ”Läxhjälpen går till fel elever”.

Men det är ingetdera.

Rapporten om bristen på stöd till elever som riskerade underkänt publicerades redan i januari 2014, då utan intresse från SvD.

Och inte är det heller någon nyhet att oavsett förutsättningarna som finns i samhället behöver skolan flytta om sina resurser så att de går till mötet med eleven, vilket självklart inkluderar läxhjälp och all slags hjälp överhuvudtaget för att nå nollvisionen vad avser antalet underkända elever.

Man behöver inte vara intelligent för att bli godkänd i skolan.

Hemläxor skapar klyftor i samhället

”Konsekvensen av att skolan lägger över ansvaret för elevens utbildning på föräldrarna är att 25 procent av eleverna idag går ut årskurs nio med ofullständiga betyg. Vi skulle kunna pressa ner den andelen till 0 procent.”

Redan i årskurs ett får sjuåringarna hemläxa. Många barn längtar efter att få hemläxa när de börjar skolan. Hemläxa är för barn en magisk del av att växa upp och bli äldre. Men för de flesta barn slutar hemläxan tidigt att vara magisk och speciell. Istället blir hemläxan något jobbigt och oönskat.

Men ingen tycks fråga sig vad syftet är med hemläxan. Vill skolan att eleven skall lära sig skolämnen eller att elevens kunskaper skall kontrolleras utanför skolan? Och är tanken att eleven skall göra det på egen hand eller att någon annan skall involveras? Och vem är i så fall denna ”någon annan”?

För den som är förälder och har barn i skolan är det solklart vem denna ”någon annan” är. Det är du som förälder som förväntas lära eller kontrollera ditt barn. Varje vardag skickas hundratusentals elever hem med läxor. Och skolan förväntar sig att du som elevens förälder skall utföra arbetet med att lära ditt barn.

Konsekvensen av att skolan lägger över ansvaret för elevens utbildning på föräldrarna är att 25 procent av eleverna idag går ut årskurs nio med ofullständiga betyg. Vi skulle kunna pressa ner den andelen till 0 procent om skolorna själva gjorde det arbete de är satta och får betalt att göra, att utbilda våra barn.

Dessutom följer skolans övervältrande på föräldrarna inte skollagen. I skollagen 2§ står det: ”Alla barn och ungdomar skall, oberoende av kön, geografiskt hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom.” Vidare i 3§ står det att: ”Kommuner och landsting är skyldiga att för undervisningen använda lärare, förskollärare eller fritidspedagoger som har en utbildning avsedd för den undervisning de i huvudsak skall bedriva.”

Föräldrar har ingen utbildning som lärare. Föräldrar är väldigt olika som grupp. Självklart finns det fantastiskt engagerade föräldrar som förmår svara på sitt barns frågor och förklara på ett sätt som inte ens majoriteten av Sveriges behöriga lärare klarar av. Men vart skall den elev vända sig som har föräldrar som kan mindre än sina barn, föräldrar som inte bryr sig, föräldrar som är missbrukare, föräldrar som talar illa om utbildning och kunskap, föräldrar som inte har tid då de är ensamstående och heltidsarbetande med flera barn eller föräldrar som vill engagera sig men som är odugliga på att förklara och lära ut?

Vi kan konstatera att skolan inte följer skollagen när de ger läxor som skall göras tillsammans med andra än skolans lärare.

Problemet med mängden läxor och oförmågan hos vissa föräldrar att hjälpa sina barn har numera tagit sådana proportioner att det till och med växt fram en marknad för läxläsningshjälp mot betalning. Idag finns även företag som via kommunen erbjuder icke behörig personal som läxläsningshjälp. Måste man som elev i Sverige numera vara beredd att betala för att få den hjälp man behöver?

Varför tillhandahåller inte skolan läxläsningsstöd dygnet runt med den egna personalen? Det är skolorna som har utbildad och behörig personal. Det är inte på grund av resursbrist då det är känt från flera undersökningar att lärarna endast lägger 30-40 av sin arbetstid på elevens lärande.

Varför gör inte alla skolor sitt arbete istället för att försöka lägga över ansvaret på föräldrarna? Varför har inte alla skolor en nollvision för antalet underkända elever i skolan?

Stäng de religiösa skolorna

Det har blossat upp en debatt om konfessionella skolor, eller i folkmun religiösa skolor.

Nu senast ondgör sig Sven Magnusson vice ordförande för Kristna Friskolerådet, tänk att det ens finns en sådan sammanslutning, över att kristna skolor dras med av kammen när muslimska skolor givits tillstånd till könsuppdelade lektioner.

Han har naturligtvis rätt i att det inte är korrekt att likställa konfessionella skolor som inte driver könsuppdelade lektioner, med de konfessionella som bedriver identitetspolitik.

Att Skolinspektionen ger tillstånd till identitetspolitik i svenska skolor är självklart horribelt och rimmar på intet sätt med synen på människor lika värde, jämlikhet och likhet inför lagen. Nästa steg i den trappan torde vara olika betygsskalor liksom undervisningens innehåll för att skydda det ena eller andra könet, läs flickorna för det är de som historiskt och i exempelvis extrema uttolkningar av valfria religioner är de som begränsas i sin möjlighet att utvecklas.

Men det finns anledning att stanna upp och fundera på varför religiösa friskolor överhuvudtaget tillåts i Sverige, ett land som avskilt den kristna kyrkan från statsmakten och sekulariserat landet till den grad att kristendomen inte längre är statsreligion, utan den enskildes ensak.

Det reser några jobbiga frågor.

  1. Varför skall staten som ickereligiös finansiera religioners spridning med skattepengar som med tanke på hur troendet ser ut i Sverige kommer från icke troende?
  2. Vad får en uppdelning av människor i religiös åskådning för effekter på de unga som går i skolan vad gäller tolerans och accepterande av de som inte hyser samma värme för just den religion som den skola de unga går i?

Den som funderar en stund borde komma fram till att vitsen med den svenska skolan är förutom att skapa en förståelse för hur samhället fungerar och ge kunskaper som bas för att vidareutbilda sig inom olika områden och yrken, att skapa en samhörighet och en fungerande samhällsindivid som fungerar med andra människor och som inte klassificerar de utifrån hudfärg, kön, längd, sexuell läggning, uppväxt eller annan variabel som kan utgöra grund för att skapa vi och dem.

Självklart kan inte det tillåtas skolor som har en uppdelning av elever eller vilka som överhuvudtaget bereds plats utifrån sådana parametrar.

Slutsatsen är därmed att inte heller religiös övertygelse hos föräldrarna eller ungdomen skall tillåtas som grund för en skola då det motverkar en gemenskap och samhörighet i vårt samhälle.