Category Archives: Så blir skolan bättre

Pojkar blir bättre i skolan av daglig idrottslektion

Pojkarna blir mer koncentrerade i skolarbetet och flickorna blir bevisligen fysiskt starkare av en daglig skoltimme gymnastik.

Nu finns det mer vetenskapligt underlag som visar på det som är självklart för den som själv är dagligt fysikt aktiv.

Det finns mycket att göra vad avser styrning av skolan, att se till att lärarna lägger mer tid med elev, stöd ges till de som inte presterar minst godkänt, att uppförandekrav ställs på eleverna, skicka socialen på de familjer som inte erbjuder en lugn och stödjande studiemiljö etc.

Men en enkel åtgärd, förutom att kräva noll underkända i årskurs nio, är att införa daglig idrott på schemat.

Läs denna intervju med Jesper Fritz, tidigare stavhoppare, som nu disputerar kring barns fysiska aktivitet i skolan.

Det är skolans ansvar att erbjuda eleverna hjälp med läxorna

Behövs läxor?

Vad innebär det att ge läxor till elever som har föräldrar som inte vill och kan hjälpa sina barn eller rentutav motarbetar sina barns studier?

Staten har åtminstone kommit fram till att skolan skall hjälpa elever med läxorna och för det vaskat fram ”läxhjälpsbidraget” som kommuner och deras skolor kan ansöka om.

Det är inte utan att man frågar sig vem som skall utföra detta läxhjälpsstöd?

Sannolikt är det samma lärare som redan finns i skolan.

Kanske det är studenter som kallas in, alternativt privata företag som säljer sina tjänster där studenter eller lärare gör jobbet mot betalning från skolan eller kommunen.

Men på vilket sätt är det nytt?

SvD vill verka banbrytande och talar i braskande rubriker om att ”Läxhjälpen går till fel elever”.

Men det är ingetdera.

Rapporten om bristen på stöd till elever som riskerade underkänt publicerades redan i januari 2014, då utan intresse från SvD.

Och inte är det heller någon nyhet att oavsett förutsättningarna som finns i samhället behöver skolan flytta om sina resurser så att de går till mötet med eleven, vilket självklart inkluderar läxhjälp och all slags hjälp överhuvudtaget för att nå nollvisionen vad avser antalet underkända elever.

Man behöver inte vara intelligent för att bli godkänd i skolan.

Ilmar Reepalu gick över ån efter vatten, men det gör även hans belackare

På ledarplats i dagens SvD får Jesper Sandström utrymme att klämma i med rubriken ”Vilken klåpare som helst kan göra förlust”.

Det är svårt att säga något om den rubrikens innehåll, inte heller ett par till paroller i nämnda artikel som:

  • ”Malmö, där Reepalu var kommunalråd i nästan 30 år, är en ekonomisk tragedi och hålls vid liv helt och hållet genom bidrag från andra kommuners skattebetalare.” Vilket är en helt korrekt återgivning av det ekonomiska moraset i Malmö.
  • ”Välfärden hotas inte av vinstintresse utan av ointresse.” Som undertecknat sett handfasta exempel på under 15 års försök att intressera politiker, tjänstemän och media är intresset för att effektivisera och utveckla skolan, liksom att skolpengen är felberäknad lika med noll.

Men att dessa korrekta beskrivningar på något sätt skulle leda till slutsatsen:

  • ”Alla som är intresserade av en så bra vård, skola och omsorg som möjligt borde försvara vinster i välfärden.”

Är minst sagt underligt för den som tänker längre än de rabiata privatiseringsförespråkarna.

Självklart är vinst något positivt för ett företag. Det ger frihet och möjlighet att välja. Det är endast lika rabiata vänstermänniskor och de som aldrig satt sin fot utanför offentliga sektorn som inte förstår att överskott i en verksamhet är helt avgörande för att kunna utveckla densamma.

Om nu denna debatt kunde föras med fakta på bordet om skolan, dess kostnader och drivare, hur skolpengen i dag beräknas och att det sker på felaktiga grunder ur konkurrenshänseende, och en diskussion om alternativa associationsformer skulle svenska skattebetalare dels slippa bli rånade på flera miljarder per år bara i skolan p.g.a. för hög skolpeng och dels ett rejält förändringstryck på de kommunala skolorna kunna etableras.

Vi ser nu en nästan kosmisk kullerbytta av Jesper Sandström:

  • ”När sådana incitament saknas, blir resultatet en välfärd som är både dyrare och sämre för alla inblandade.”

Med dagens system med felaktig skolpeng och aktiebolag som associationsform får vi:

  1. Dyrare friskolor
  2. Ineffektivare kommunala skolor

än vad som skulle kunna vara fallet med en faktabaserad debatt utan ideologiska förtecken från vare sig höger eller vänster.

Enklaste lösningen på den helt menlösa vinstdebatten är att friskolor endast får bedrivas i stiftelseform.

Och för att få ett förändringstryck på de kommunala skolorna skall de som går med förlust till de förbrukat sitt egna kapital, likväl de som inte når de kvalitativa målen läggas ned och erbjudas att drivas av stiftelser.

Skolpengen skall samtidigt räknas på ett korrekt sätt med grund i exempelvis den modell som utvecklats av KMF Ventures AB.

När en hel kommun fallerar i att nå målen skall självklart alla kommunens skolor tvångsförvaltas, som då kan leda till att stiftelser tar över en, flera eller alla kommunens skolor.

Åtgärder i skolan för att nå framgång

Blå pil = följden av ”ja/kriterium uppfyllt”, röd pil = följden av ”nej/kriterium ej uppfyllt”.

Universitetsutbildningen i Sverige är på grundskolenivå visar jämförande studie med Oxbridge

Ett par svenska forskare har bemödat sig om att ta fram fakta om universitetsutbildningen inom historia och litteraturvetenskap, genom att jämföra vilka frågor som ställs vid prov över tid i Sverige och jämfört dem med frågorna vid prov vid engelska universitet.

”Hur står sig framstående svensk ­högre utbildning i internationella jämförelser? Vi har valt att jämföra de provfrågor som ställs i historia och litteraturvetenskap i Uppsala och Lund med de som ställs i Oxford och Cambridge.”

De finner inte oväntat att en stor förändring skett de senaste 20 åren.

”När vi studerar provfrågornas utformning över tid framgår att graden av problematisering har avtagit tydligt under de senaste 20 åren – ett resultat som ligger i linje med Bo Sundqvists generella analys i boken ”­Svenska universitet – lärdomsborgar eller politiska instrument?” (2010).”

I Sverige finns inte mycket spår av kreativitet, analysförmåga eller resonemang efter eget huvud.

”I Oxbridge ställs ofta öppna frågor. Studenten ombeds aldrig att rabbla upp fakta – även om studenten förväntas ha kunskaper om viktiga datum och skeenden. En provfråga i litteratur från Cambridge kan vara: ”Enligt Matthew Arnold, visste de romantiska poeterna inte tillräckligt mycket. Hade han rätt och spelar det någon roll?” Frågan kan ­anses vara vag, men kräver att studenten besitter både bred och djup kunskap om romantikens litterära och kulturella klimat samt kunskap om viktorianernas egen syn på romantiken. Studenten behöver både kunna analysera centrala tankeströmningar och ha tillräckliga detaljkunskaper för att kunna underbygga sitt argument med relevanta exempel.

Under grundutbildningarna i Oxbridge tränas studenten – varje vecka i tre år – att besvara liknande eller svårare frågeställningar. Oavsett vad studenten svarar så har läraren en annan uppfattning ­under det individuella samtalet för att testa studentens argument och originalitet.

I Uppsala uppmanas studenten på A-nivån att kortfattat definiera begreppet ”romantik” eller ”­gotik”. Vidare uppmanas studenten ange ett par verk av Charlotte Brontë och E T A Hoffmann samt ange vilket land respektive författare kommer ifrån. Studenterna kan även få provfrågan: Vad skrev Shakespeare förutom dramatik? Kraven på studenterna handlar således om att memorera och återge fakta – något som indikerar att ämnet håller på att ”grundskolefieras”.”

Och deras slutkläm är självklart att det knappast bara är inom detta område som kvaliteten på frågorna sjunkit.

”Vi har inte studerat tillståndet i andra ämnen, men om lägstanivåerna har sjunkit lika dramatiskt där under de senaste 20 åren blir det svårt att troliggöra att det kommer att vara kunskaper som utgör grunden i den så kallade ”kunskapsekonomin” framöver. Lika svårt blir det att förstå hur Sverige ska kunna klara sig väl i den internationella konkurrensen.”

Då lärarutbildningen i Sverige är på erkänt låg nivå, är det helt förståeligt att utbildningen från universitet och nedåt sjunker i takt med att ”den gamla skolan” går i pension. Detta har vi visat som en möjlig hypotes för flera år sedan baserad på grundskolelärare som gått olika utbildningar och kommit ut i arbetslivet under 2000-talet.

PISA och lärarutbildning

Denna hypotes stärks av en iakttagelse som forskarna gjorde efter att Oxbridges sätt att ställa provfrågor testades i Uppsala.

”När Oxfordkurser genomfördes i historia och ekonomisk historia vid Uppsala universitet 2009–2012 framgick att det är möjligt att höja kvaliteten i undervisningen utan att det kostar mer pengar och utan att genomströmningen påverkas negativt. Ändå har det varit svårt att motivera yngre disputerade lärare att förändra sin undervisning. Det har ansetts vara ”för jobbigt”. Äldre lärare har däremot känt igen den tidigare undervisningens högre kravnivåer och uppmuntrat förändringsarbetet.”

Det stärker även fakta sedan början av år 2000 när grundliga analyser av skolor runt om i Sverige, offentliga likväl som friskolor, visade att knappt 30% av skolans resurser gick till lärande, och att det inte är resurserna som är den svenska skolans problem, utan innehållet i undervisningen.

 

 

Rektorers bidrag till katastrofen i svenska skolan

Programmet ”Gympaläraren” visar med all tydlighet hur stort problemet med bristande ledarskap är i svenska skolan.

PISA är symptom på allvarliga fel.

Ledarskapsbristen är på intet sätt nytt, vilket bl.a. undertecknads artikel i Aftonbladet år 2006 lyfte fram med rektorers och skolförvaltningschefers nöjdhet med 20% underkända elever i årskurs 9.

Och i detta avsnitt av ”Gympaläraren” visar rektorn för Vanstaskolan hur en dålig rektor tanker och agerar, tyvärr är han inte ensam i Sverige utan i majoritet.

Spola fram till 16:15 i avsnittet och hör orsaken till varför skolan är som ett rö för vinden.

För dig som vill se hur det fungerar på en skolan med en med intelligent rektor så lyssna från 14:00.

Svenska skolan, en studie i bristande ledarskap

Ett program som jag missat och när jag läste Paulina Neudings artikel i SvD i dag inser att jag måste se.

Du hittar programmet här och Det är sex avsnitt, börja med det första och läs Neudings artikel nedan.

Jag minns inte när jag senast såg något som så effektivt ringade in ett svenskt samhällsfenomen som tv-serien Gympaläraren i SVT, belönad med tv-priset Kristallen som ”årets program” i början av september.

Serien har inte som syfte att visa nedgången i den svenska skolan, och kanske är det därför den är så avslöjande. Egentligen handlar det om motion. Programledaren, Kalle Zackari Wahlström, återvänder till sin gamla högstadieskola i Ösmo för att få barnen att bli mer fysiskt aktiva. Det är när man får se hur handfallen skolan står när det gäller att få barnen att röra på sig, som det blir tydligt hur dysfunktionell den är också i övrigt.

På den första gymnastiklektion som tv-tittarna får följa är 17 av 34 elever frånvarande. Skolan vet inte var de befinner sig. En flicka har inte dykt upp på över ett år. Skolan vet inte var hon är. Det blir upp till SVT och Zackari Wahlström att leta rätt på henne och ta reda på varför hon inte deltar i obligatorisk undervisning. Skolan gör det inte.

Vuxenvärlden har inte bara resignerat inför sådant som rör själva skolplikten. Man ger upp om barnens socialisering; hur man pratar med varandra. Hur man beter sig på en gemensam arbetsplats.

En diskussion om en tvättmaskin är symptomatisk. Det visar sig när Zackari Wahlström pratar med eleverna att några skolkar från gympan för att de inte har träningskläder. Han erbjuder sig att skaffa fram lånekläder, men rektor protesterar. Det skulle kräva en tvättmaskin och någon anställd som administrerar tvättandet. Det är först när Zackari Wahlström bär in en tvättmaskin som systemet med lånekläder kan sättas i bruk.

Ingen tycks slås av tanken att elever som lånat kläder från skolan också lämnar tillbaka dem tvättade, strukna och vikta nästa dag, eftersom det är en del av skolans uppgift att göra socialt välanpassade människor av sina elever.

”Hur exekverar man ett sådant förbud?” protesterar rektor när Zackari Wahlström föreslår att skolan förbjuder spel på plattor i lokalerna. Det är en dystopisk syn som utspelar sig när eleverna sitter i långa rader i mörker på rasterna och stirrar i sina skärmar – lustigt nog tillhandahållna av skolan och inte låsta för spel eftersom skolan har en policy om ”öppenhet”. Återigen är det först när SVT får till ett spelförbud under en vecka och rullar in pingisbord som barnen släpper plattorna och leker.

Varför har ingen tidigare sagt till barnen att lägga undan skärmar och ta ut hörlurar ur öronen så länge de befinner sig i skolan, av respekt för kompisar, lärare och skolan som institution?

Det är möjligt att Vanstaskolan i Ösmo är ett unikum. Mer troligt är att det är såhär stök, resignation och brist på auktoritet i den svenska skolan ser ut.

Klockren jämförelse Singapore och Sverige

Inger Enkvist fortsätter tala om vad som är viktigt för att skapa en toppresterande skola i dagens SvD:

”Flera drag slår en svensk betraktare. Det första är att utbildningsfrågor ges absolut prioritet. Det verkar vara en allmän uppfattning att landets framtid beror på utbildningskvaliteten. Detta gör att föräldrarna på allt sätt stödjer skolan och att skickliga personer anser det vara en heder att tjäna landet genom att vara lärare.

En annan aspekt är att lärarna väljs bland de bästa studenterna. Man tar bara in så många lärarstuderande som kommer att behövas, men de får å andra sidan lön under utbildningen mot att förbinda sig att arbeta ett par år för Singapore.”

Hon avrundar med:

”Om man måste välja ett väsentligt drag, kan det vara att numera alla i Singapores motsvarighet till Skolverket, Utbildningsdepartementet och lärarhögskolorna är valda bland de bästa lärarna, som i sin tur är utvalda på det sätt som här har beskrivits.

För att använda ett understatement skulle det inte skada om Sverige gick mer åt Singapores håll.”

Det går bara att hålla med henne. Ledarskapet är ett nödvändigt kriterium för att lyckas och Sveriges ledarskap, förövrigt inte bara i skolans värld, är totalt frånvarande och de som har nått sina positioner har inte gjort det på meriter vad avser kunskap eller förmåga inom framgångsrika organisationer.