Category Archives: Så blir skolan bättre

Vad bryr sig rektorn om #metoo?

Kampanjen #metoo har fått rättmätig uppmärksamhet och förhoppningsvis lever den kvar och gör tillräckligt djupt avtryck för att en förändring verkligen sker i rättskedjan och bland vanligt folk.

Tyvärr ger vitnessmål från svenska skolan inte mycket hopp i dagsläget.

I exempelvis SvD berättar en gymnasieelev om sin klass och att ”…en grupp killar tafsat, skämtat om våldtäkt…”.

Låt oss nu reda ut detta en gång för alla så att orsak och verkan är glasklart.

  1. Det är föräldrarna till en elev som ansvarar för sitt barns uppfostran, vilket resulterar i hur denne beter sig i samhället och mot andra människor.
  2. Det är elever, lärare och skolpersonal som har möjlighet att observera och uppmärksamma vad som händer i skolan. I detta ingår att som medmänniska ingripa om ett brott sker 4 Kap. 4b §  genom att skydda den som blir utsatt för brottet, avbryta ett brott och tillämpa det våld som nöden kräver 24 Kap. 1, 5 och 6 §§ samt kvarhålla till polis kommer.
  3. Rektor är den som leder skolans arbete inklusive säkerställa trygghet för eleverna och har möjlighet att exempelvis stänga av en elev, 5 Kap. 14§.

Så vi kan därmed konstatera att det inte är ”skolan” som har en skyldighet utan rektorn för skolan.

Men det här är pudelns kärna i Sverige, landet som drar sig in i det längsta för att peka ut en person som ansvarig, allra minst en elev som våldtagit eller misshandlat en annan elev. Så när du läser om händelser som ”våldtog elev men fick gå kvar” och ”misshandlade elev men fick gå kvar” så är det inte på brister i lagstiftningen som hindrar rektor att stänga av den kriminella eleven, eller för den delen polisanmäla en elev som misshandlar, mobbar, hotar eller sexuellt trakasserar andra elever.

Problemet är rektorn som är en usel ledare och därtill medkriminell som inte agerar när brott begås.

Detsamma gäller de anställda vid skolan som inte agerar och kräver att rektorn nyttjar sina befogenheter eller inte polisanmäler på egen hand.

En elev som utsätts för kriminalitet skall veta att denne skall kunna gå till en lärare, anställd eller rektor och få hjälp, om nu ingen av dessa själva observerat händelsen och direkt kunnat ingripa.

I dagens skola brister det i medmänsklighet och medkännande, liksom det brister i hela samhället.

Istället för att direkt agera och ta tag i ett problem med minimal kostnad i form av tid och resursanspråk, är vägen som en rektor väljer om de nu överhuvudtaget gör något att tillsätta en egen utredning via elevvårdsteam. Det är i detta forum som rektor med ett stort antal andra ur skolpersonalen börjar administrera och leka psykologer, polis, socialtjänst, advokat och domare (rättskedjan) när de startar ett elevvårdsärende och så småningom engagerar den kriminelles föräldrar och brottsoffrets för olika slags ”värdegrundsarbete” med endera alla skolans elever eller den kriminelles klasskamrater. Inte sällan initieras även samtal där den kriminelle och brottsoffret skall samtala med varandra och någon slags förståelse skall uppnås för den kriminelle.

I dessa elevvårdsmöten som tar mycket tid i anspråk av skolans personal, d.v.s. en avsevärd del av skolans resurser, produceras ingen som helst nytta för eleven som utsatts för brott. Det är kvasisamtal som får skolans personal att känna att de gör något och kunna visa på handlingskraft, istället för att avslöjas som inkompetenta, även detta en del av dagens samhälle som är fyllt med både aktiviteter och roller som inte tillför något som helst värde utan endast kostar pengar och i skolans fall, även ökar det mänskliga lidandet; brottsoffrets lidande. Och dessa icke värdeskapande personer får till råga på allt betalt för den tid de spenderar på att öka lidandet.

I ett friskt samhälle agerar medmänniskor och rättskedjan instinktivt med korta snabba insatser mot den kriminelle. Det innebär att den kriminelle direkt när de första tendenserna visar sig redan i förskoleklass eller årskurs ett, eftersom en kriminell inte blir det plötsligt i årskurs 7, tar läraren tag i denne och förklarar att ”det där gör du aldrig om” på det sätt som krävs för att tidigt kväsa beteenden som aldrig kan vara acceptabla i ett samhälle. Samtidigt kontaktar rektor samma dag den kriminelles föräldrar och kräver att de omedelbart åtgärdar det oönskade beteendet eller så stängs eleven av från skolan.

Det fåtal som inte lär sig av dessa korta och precisa insatser kommer i något läge att uteslutas från skolan och samhället och tas hand om av rättskedjan, men det blir väldigt billigt för skolan och brottsoffret får omedelbart den hjälp som behövs och skolan visar vilka värderingar som gäller. Det är ett värdegrundsarbete som inte bygger på powerpoints och ansvarslöshet utan på synlig medmänsklighet.

För detta krävs alltså inga nya lagar.

Rektor kan agera omedelbart och skulle rektor på något sätt motarbetas av sin styrelse (för en friskola) eller förvaltning/kommunstyrelse (för kommunal skola) finns lagar att luta sig mot liksom möjligheten att använda sig av media och kampanjer i stil med #metoo för att få bort olämpliga ledare ovanför rektor.

Allt handlar om ryggrad och ledarskap.

Och genom att visa det redan i skolan kommer betydligt färre behöva uppleva det som kampanjer som #metoo nu bär vittnesbörd om.

 

Annonser

Hur mycket pengar får man tjäna på skolan?

Det är engagerade lärare och rektorer som Jan Nordin som behövs i Sverige.

Läs mer om hur hans skola går ekonomiskt.

I sin artikel via Svenskt näringsliv föreslår han bl.a. följande:

• Koppla bort kommunerna från styrningen av skolan, det finns ingen kompetens i de flesta kommuner att klara det arbetet. Det skulle dessutom spara massor av pengar som kunde användas inom skolan till mycket större nytta. (Helt rätt utifrån vår erfarenhet).

• Låt skolor eller skolområden vara självstyrande, det skulle öka engagemanget både bland lärare och föräldrar, vilket är absolut nödvändigt för en positiv utveckling. (Blir automatiskt fallet vid frikoppling från kommunen, men därefter beroende på vem den nya huvudmannen blir).

• Utveckla samtidigt den nationella kontrollen och stöttningen av skolor. Fråga lärare och föräldrar! De vet mycket väl vad som bör följas upp. (En kontroll behöver ha ett mått att ställa mot, där vi dels förespråkar ”noll underkända elever” som grundläggande krav, därtill att det skall ske kontrollprov med rättning av personer obundna till skolan i fråga).

• Inför regler liknande de som gäller för t.ex. revisions- eller advokatbyråer; endast pedagoger får äga friskolor (eller åtminstone vara i majoritet). Vår skola är ett lysande exempel, men det finns många fler. (Ser vi inget som helst skäl till, eftersom det innebär skråväsende och hindrar nytänkande och talet om ”positiv utveckling” ovan. Däremot kommer det krävas kunskap och erfarenhet av lärande för att lyckas och det lär de insiktsfulla dra nytta av).

Den stora frågan är varför han inte förespråkar stiftelse som enda godkända driftsform? Det Jan Nordin talar om i sin text om att spara vinst till dåliga tider, fungerar lika bra med stiftelser utan vinstbegränsningar.

Och ett annat förslag som borde ha kommit från Jan Nordin med tanke på att han talar utifrån sin egen erfarenhet, skulle ha varit att inte tillåta privatägda koncerner, d.v.s. att flera skolor tillsammans ägs av en ägare. Det låter på Jan Nordin som att han har en skola och att det går utmärkt att driva den enskilt. En sådan begränsning kan bli svår att tillämpa utan fyrkantigt regelverk, som maximalt antal lärare i en skola eller maximalt antal elever, men det borde också ha kommit som förslag. Då skulle räntesnurror, uppköp och stordrift inte finnas i samma mening som ordet skola.

Lär dig mer om hur vinster i skolan uppstår och varför det är riskfritt.

Ditt barns lärare kanske inte kan tala och förstå svenska

Här ett exempel på hur lärarlegitimationskrav slår mot skolan.

Grunden för att lära sig något är att förstå det språk som används och för att klara sig i det land man lever som vuxen behöver man givetvis kunna tala, skriva och förstå landets språk.

Det är självklart därför det viktigaste i svenska skolan att eleverna lär sig det svenska språket och utvecklar det med svensktalande kamrater, läsande av böcker och dialog med en lärare som talar svenska.

Att som i fallet Borlänge läsa följande citat när det visade sig att föräldrar klagat på att klassföreståndare och lärare inte kunde tala eller förstå svenska:

”Borlänges chef för för- och grundskolor, Ulrika Forsell, ombads av DT kommentera de svenskklena klassföreståndarna.

– Jag ser det som en tillgång. Det är så samhället ser ut och det är så vi vill ha det, ett rikt kulturellt samhälle,…”

Och

”Ansvarig politiker, Mari Jonsson (S), var till och med nöjd: ”I dag när det är så stor brist på lärare är jag glad att vi har rekryterat flera personer med utländsk bakgrund som har akademisk utbildning”.”

Visar som vanligt var problemet sitter, i ledningen.

Fisken ruttnar som alltid från huvudet och ned.

Enda lösningen är att skära bort det ruttna och jobba sig nedåt.

Och självklart är lärarlegitimation inte en garanti heller för kompetens eller förmåga hos lärare, utan endast ett skråtänkande.

Är du säker på att du valt rätt skola till dina barn?

Det är snart på semestrarna och vad är då lika självklart som kräftpremiären?

Jo, att media intresserar sig för skolan då höstterminen snart drar igång.

Det är självklart lika trevligt som när en ny årstid gör entré, men det tycks vad gäller skolans område vara lika lite att göra åt som med väder och vind.

Nu lyfter SvD upp två faktorer som de menar stöds av forskning som relevant för elevernas resultat:

  • Lärarnas kvalitet
  • Antalet lärarledda timmar

Och för dig som vill lära dig något om hur svenska skolan svarar upp mot dessa två parametrar så rekommenderas du att läsa

  1. 2006 års rapport
  2. 2009 års rapport
  3. Det som inte mäts finns inte

Den modell som togs fram i början på år 2000 och som använts av flera kommuner och privatskola, visar hur dessa två parametrar står sig för respektive skola.

Det som skribenten Lydia Wålsten vid SvD inte frågar sig är hur det kommer sig att det inte finns aktuell information per skola om dessa två faktorer.

Resultatet är nedslående.

Sparka tillbaka okunniga elever

Nu kommer rubriker in i sommartidningen om att studenter har otillräcklig kunskap i svenska för att läsa historia.

Detsamma tycks gälla kunskaperna i engelska som är det andra språk som krävs förkunskaper i för att kunna tillgodogöra sig historiestudierna.

Paul Sjöblom vid Stockholms universitet menar att försämringen är påtaglig åtminstone de senaste 10 åren.

Han säger vidare att de vid historiska institutionen lägger tid på att lära studenter läsa och skriva svenska som inte har med historieutbildningen att göra.

Ett centralt uttalande i artikeln är: ”Det släpps igenom människor med en skriv- och läsförmåga som gör att vi inte kan börja där vi skulle önska med att lära dem historia.”

Hur kommer det sig att Stockholms universitet lägger tid på det de inte skall lägga tid på?

Varför sitter Paul Sjöblom och klagar i media över något han själv kan styra över?

Det finns endast en lösning och det är att rena vid källan när föroreningar uppstår.

Nu är Sverige förorenat av okunniga elever, som antagits till en utbildning de inte har förmåga att klara av. Dessa okunniga elever skall då kastas ut från utbildningen, naturligtvis. På så sätt löser Stockholms universitet problemet direkt.

Oavsett vad som är orsaken till att elever är okunniga, men med denna grundläggande orsakskedja att falla tillbaka på:

Inkompetent skolledning -> Inkompetent lärare -> Okunniga elever

Förklaring;

  • Inkompetent skolledning anställer inkompetenta lärare eller tar inte bort inkompetenta lärare (det finns alltid risk för felrekryteringar), se nedan, eller kräver att högre betyg än vad kunskapsnivån visar skall sättas för att det gynnar skolan/skolledningen.
  • Inkompetent lärare lär inte ut eller ställer inte krav på sina elever och sätter betyg som inte är i paritet med kunskapsnivån hos eleven, oavsett om det är p.g.a. egen inkompetens, press från föräldrar eller skolledning.

så är det enda rätta för alla, oavsett var i kedjan du befinner dig, att säga stopp när du får undermålig kvalitet till dig. Det må vara en okunnig student från gymnasiet till universitetet; en okunnig höstadieelev till gymnasiet; en okunnig grundskoleelev till gymnasiet, en okunnig mellanstadieelev till högstadiet; skicka hem dem och säg åt dem att gå och klaga hos föregående skola och lärare.

Inte sitter den som köpt en trasig vara i en affär och gnäller, börjar försöka laga på egen hand den trasiga varan, nej det finns konsumentköplag, med rätt att reklamera och få en ny vara. På samma sätt skall du som lärare och skolledare förhålla dig till skadat gods i form av okunniga elever, skicka hem dem och säg åt dem att de inte är välkomna förrän de uppfyller kraven.

Pojkar blir bättre i skolan av daglig idrottslektion

Pojkarna blir mer koncentrerade i skolarbetet och flickorna blir bevisligen fysiskt starkare av en daglig skoltimme gymnastik.

Nu finns det mer vetenskapligt underlag som visar på det som är självklart för den som själv är dagligt fysikt aktiv.

Det finns mycket att göra vad avser styrning av skolan, att se till att lärarna lägger mer tid med elev, stöd ges till de som inte presterar minst godkänt, att uppförandekrav ställs på eleverna, skicka socialen på de familjer som inte erbjuder en lugn och stödjande studiemiljö etc.

Men en enkel åtgärd, förutom att kräva noll underkända i årskurs nio, är att införa daglig idrott på schemat.

Läs denna intervju med Jesper Fritz, tidigare stavhoppare, som nu disputerar kring barns fysiska aktivitet i skolan.

Det är skolans ansvar att erbjuda eleverna hjälp med läxorna

Behövs läxor?

Vad innebär det att ge läxor till elever som har föräldrar som inte vill och kan hjälpa sina barn eller rentutav motarbetar sina barns studier?

Staten har åtminstone kommit fram till att skolan skall hjälpa elever med läxorna och för det vaskat fram ”läxhjälpsbidraget” som kommuner och deras skolor kan ansöka om.

Det är inte utan att man frågar sig vem som skall utföra detta läxhjälpsstöd?

Sannolikt är det samma lärare som redan finns i skolan.

Kanske det är studenter som kallas in, alternativt privata företag som säljer sina tjänster där studenter eller lärare gör jobbet mot betalning från skolan eller kommunen.

Men på vilket sätt är det nytt?

SvD vill verka banbrytande och talar i braskande rubriker om att ”Läxhjälpen går till fel elever”.

Men det är ingetdera.

Rapporten om bristen på stöd till elever som riskerade underkänt publicerades redan i januari 2014, då utan intresse från SvD.

Och inte är det heller någon nyhet att oavsett förutsättningarna som finns i samhället behöver skolan flytta om sina resurser så att de går till mötet med eleven, vilket självklart inkluderar läxhjälp och all slags hjälp överhuvudtaget för att nå nollvisionen vad avser antalet underkända elever.

Man behöver inte vara intelligent för att bli godkänd i skolan.