Category Archives: Mobbning av elever

Det kanske har undgått dig?

Bristande ledarskap i skolan legitimerar förföljelse av judar.

Vi samtalade med Aftonbladets reporter Helena Trus efter hennes artikel om hur en flicka i högstadiet på en Södermalmsskola i Stockholm trakasserades för att hon är judinna.

Syftet med samtalet var att få namnet på skolan, men reportern menade att det skulle kunna avslöja vem flickan är och att löften givits om att så ej skulle ske, för att 4RIL skulle kunna samtala med rektorn på skolan.

Det blev därmed ej möjligt.

I samtalet med Helena Trus framkom att rektorn inte velat tala med henne heller och att artikeln helt skrivits utifrån elevens berättelse.

Du som läser detta kanske ställer dig frågor med anledning av denna information?

Nu fortsätter Aftonbladet med fler artiklar i ämnet.

Och även skolpolitikerna uttalar sig nu i frågan, bl.a. Lotta Edholm (L) som citeras: ”…Skolan måste ta i med hårdhandskarna omedelbart…”.

Det låter bra, men kommer som alltid inte betyda någonting konkret, inte bara för att Lotta Edholm är oppositionspolitiker.

Det är inte skolan som skall göra något. Skolan är en organisation, en byggnad och en verksamhet.

För att ändra något behövs en rektor som agerar, både som föredöme och genom att ange för personalen vad som gäller. En lärare som inte agerar skall bort, på samma sätt som en vaktmästare eller ekonom som jobbar på skolan. Och de elever som är kriminella i olika hög grad, skall omedelbart få konsekvenser som utskällning, avstängning, polisanmälan när den gränsen nås och möte med föräldrarna samma dag tillsammans med rektor.

Först då  kommer det att börja hända något.

Annonser

Fridolin säger att skolpersonalen inte vet…

Under #tystiklassen beskriver fler än 1 700 skolelever hur de utsatts för sexuella trakasserier, över hela skalan, av andra elever och skolpersonal.

Vi väntade oss det redan när #metoo exploderade.

Vad är då Utbildningsministerns svar?

Jo, att skolpersonalen inte vet hur de skall agera när någon agerar kriminellt i skolan mot en elev.

En försynt fråga är om Gustav Fridolin menar det skall ageras annorlunda än om skolpersonalen är i samhället utanför skolan?

Eller har han rätt i att skolpersonalen inte vet?

Då räknas inte de som utför sexuella övergrepp in, men det skall väl förhoppningsvis inte vara en majoritet av skolpersonalen?

Regeringen med Utbildningsministern menar att skolpersonalen skall utbildas, informeras och få tydlig handledning i hur de skall agera när sexuella traksasserier sker.

Det är inte utan att man häpnar.

Menar han att skolpersonalen är helt utan grundläggande mänsklig funktion, intellektuellt eller emotionellt, för att förstå att det en medmänniska måste göra är att ingripa, att attackera den kriminelle och försvara den utsatta?

Så gör en frisk medmänniska. Det behövs ingen information eller utbildning.

Nu är det inte förvånande att skolan generellet inte agerar mot vare sexuella trakasserier eller ren mobbning. Allt bottnar i ledarskapet, eller avsaknaden av det.

Och att fisken ruttnar från huvudet och ned är skolan ett mycket bra exempel på, inte bara för att Gustav Fridolin är Utbildningsminster, utan att Regeringen styr och leder skolan, samt delar ut medaljer till de som är kriminella.

Och att det inte är något nytt, bara utan ledarskap, har vi tagit upp tidigare i flera inlägg.

Vad bryr sig rektorn om #metoo?

Kampanjen #metoo har fått rättmätig uppmärksamhet och förhoppningsvis lever den kvar och gör tillräckligt djupt avtryck för att en förändring verkligen sker i rättskedjan och bland vanligt folk.

Tyvärr ger vitnessmål från svenska skolan inte mycket hopp i dagsläget.

I exempelvis SvD berättar en gymnasieelev om sin klass och att ”…en grupp killar tafsat, skämtat om våldtäkt…”.

Låt oss nu reda ut detta en gång för alla så att orsak och verkan är glasklart.

  1. Det är föräldrarna till en elev som ansvarar för sitt barns uppfostran, vilket resulterar i hur denne beter sig i samhället och mot andra människor.
  2. Det är elever, lärare och skolpersonal som har möjlighet att observera och uppmärksamma vad som händer i skolan. I detta ingår att som medmänniska ingripa om ett brott sker 4 Kap. 4b §  genom att skydda den som blir utsatt för brottet, avbryta ett brott och tillämpa det våld som nöden kräver 24 Kap. 1, 5 och 6 §§ samt kvarhålla till polis kommer.
  3. Rektor är den som leder skolans arbete inklusive säkerställa trygghet för eleverna och har möjlighet att exempelvis stänga av en elev, 5 Kap. 14§.

Så vi kan därmed konstatera att det inte är ”skolan” som har en skyldighet utan rektorn för skolan.

Men det här är pudelns kärna i Sverige, landet som drar sig in i det längsta för att peka ut en person som ansvarig, allra minst en elev som våldtagit eller misshandlat en annan elev. Så när du läser om händelser som ”våldtog elev men fick gå kvar” och ”misshandlade elev men fick gå kvar” så är det inte på brister i lagstiftningen som hindrar rektor att stänga av den kriminella eleven, eller för den delen polisanmäla en elev som misshandlar, mobbar, hotar eller sexuellt trakasserar andra elever.

Problemet är rektorn som är en usel ledare och därtill medkriminell som inte agerar när brott begås.

Detsamma gäller de anställda vid skolan som inte agerar och kräver att rektorn nyttjar sina befogenheter eller inte polisanmäler på egen hand.

En elev som utsätts för kriminalitet skall veta att denne skall kunna gå till en lärare, anställd eller rektor och få hjälp, om nu ingen av dessa själva observerat händelsen och direkt kunnat ingripa.

I dagens skola brister det i medmänsklighet och medkännande, liksom det brister i hela samhället.

Istället för att direkt agera och ta tag i ett problem med minimal kostnad i form av tid och resursanspråk, är vägen som en rektor väljer om de nu överhuvudtaget gör något att tillsätta en egen utredning via elevvårdsteam. Det är i detta forum som rektor med ett stort antal andra ur skolpersonalen börjar administrera och leka psykologer, polis, socialtjänst, advokat och domare (rättskedjan) när de startar ett elevvårdsärende och så småningom engagerar den kriminelles föräldrar och brottsoffrets för olika slags ”värdegrundsarbete” med endera alla skolans elever eller den kriminelles klasskamrater. Inte sällan initieras även samtal där den kriminelle och brottsoffret skall samtala med varandra och någon slags förståelse skall uppnås för den kriminelle.

I dessa elevvårdsmöten som tar mycket tid i anspråk av skolans personal, d.v.s. en avsevärd del av skolans resurser, produceras ingen som helst nytta för eleven som utsatts för brott. Det är kvasisamtal som får skolans personal att känna att de gör något och kunna visa på handlingskraft, istället för att avslöjas som inkompetenta, även detta en del av dagens samhälle som är fyllt med både aktiviteter och roller som inte tillför något som helst värde utan endast kostar pengar och i skolans fall, även ökar det mänskliga lidandet; brottsoffrets lidande. Och dessa icke värdeskapande personer får till råga på allt betalt för den tid de spenderar på att öka lidandet.

I ett friskt samhälle agerar medmänniskor och rättskedjan instinktivt med korta snabba insatser mot den kriminelle. Det innebär att den kriminelle direkt när de första tendenserna visar sig redan i förskoleklass eller årskurs ett, eftersom en kriminell inte blir det plötsligt i årskurs 7, tar läraren tag i denne och förklarar att ”det där gör du aldrig om” på det sätt som krävs för att tidigt kväsa beteenden som aldrig kan vara acceptabla i ett samhälle. Samtidigt kontaktar rektor samma dag den kriminelles föräldrar och kräver att de omedelbart åtgärdar det oönskade beteendet eller så stängs eleven av från skolan.

Det fåtal som inte lär sig av dessa korta och precisa insatser kommer i något läge att uteslutas från skolan och samhället och tas hand om av rättskedjan, men det blir väldigt billigt för skolan och brottsoffret får omedelbart den hjälp som behövs och skolan visar vilka värderingar som gäller. Det är ett värdegrundsarbete som inte bygger på powerpoints och ansvarslöshet utan på synlig medmänsklighet.

För detta krävs alltså inga nya lagar.

Rektor kan agera omedelbart och skulle rektor på något sätt motarbetas av sin styrelse (för en friskola) eller förvaltning/kommunstyrelse (för kommunal skola) finns lagar att luta sig mot liksom möjligheten att använda sig av media och kampanjer i stil med #metoo för att få bort olämpliga ledare ovanför rektor.

Allt handlar om ryggrad och ledarskap.

Och genom att visa det redan i skolan kommer betydligt färre behöva uppleva det som kampanjer som #metoo nu bär vittnesbörd om.

 

Rädslan i svenska skolan

Går det att skapa ett gott samhälle när skolan trycker ned och bestraffar den som tar upp det obehagliga även om det är sant?

Det beskrivs av Inger Enkvist som:

I den intellektuella världen och inte minst på universiteten pågår en dragkamp mellan dem som anser att deras uppgift är att försvara det de menar är gott, och dem som sätter sökandet efter sanning först.

Den som gräver fram fakta som strider mot en värdering kommer att utsättas för mobbning, förtal, trakasserier som i förlängningen leder till att möjligheten att försörja sig hotas.

Inger refererar till forskning av Alice Dreger som:

”Vill få oss att se att upplysningstiden, som kan sägas inledas med Galileo, går mot sitt slut om vi inte försvarar fakta både i pressen och på universiteten, och att vi måste fortsätta med grävande journalistik och förutsättningslös forskning”.

När den akademiska världens sökande efter fakta, samband och sanning hotas är steget inte långt från att krig börjar kallas fred.

Det börjar dock inte där, utan åtminstone redan i grundskolan med vad som får sägas, göras och uttryckas.

Då är det med stor sorg jag kan konstatera att det inte är bättre ställt där eftersom behovet av att upprätthålla skolans varumärke är så viktigt för att kunna attrahera elever att välja skolan.

Varje negativitet som kan påvisas som mobbning av elever, våldtäkter av elever, dåliga lärare, brister i stöd till elever, ineffektivitet i verksamheten; inget av det får komma ut och helst skall det inte talas om utan tryckas ned och gömmas med rektor och kommunledning  i spetsen, medhjälpare i form av lärare och personal.

Det är i en sådan omgivning som berättelser från Helena Edlund blir självklara, att allt skall ske anonymt:

”Häromdagen fick jag ett långt mail från en lärare på en helt vanlig svensk skola. Berättelsen från våra barns vardag var hårresande – men läraren var redo att berätta först om jag avidentifierade personen, ”annars förlorar jag mitt jobb…”

Vi har alldeles för ofta tagit del av händelser där den som våldtagits, mobbats eller på annat sätt utsatts som elev av andra elever eller lärare, flyttats från skolan medan den kriminelle gärningsmannen går kvar.

Ingen vill heller tala om hur lärande bedrivs i många skolor, där läraren kommer in och ger eleverna ett papper med uppgifter som de sedan får arbeta med på egen hand när läraren gått ut för att komma tillbaka igen när lektionen skall till att sluta.

Ingen vill protestera mot de glädjebetyg som rektor tvingar läraren att sätta eller mot de kollegor som förklarar att annars hotas våra jobb.

Ingen vill tala om att den ineffektiva kommunala skolan givit upphov till friskolornas expansion då skolpengen sätts med utgångspunkt i den ineffektiva kommunala skolans kostnadsnivå, vilket alltid kommer att vara högre än en friskolas då det även finns strukturella kostnadsskillnader som vare sig lärarfack eller kommunalledning vill göra något åt.

Denna rädsla för fakta och sanning sitter djupt i skolans ledning, hos personalen och sprids till eleverna som lär sig att det bästa är att ljuga, vidmakthålla ytan, bortse från fakta och tillsammans med gruppen jubla över kejsarens nya kläder.

När eleverna tagit sig igenom grundskolan,  gymnasieskolan och  universitetet väntar så anställning inom offentlig eller privat verksamhet där begreppet ”högt i tak” används på samma sätt som i Djurfarmen. Istället kan den som arbetat de senaste 30 åren vittna om en tilltagande rädsla hos personalen, i Sverige, där få vågar säga att kejsaren är naken.

Svensken håller tand för tunga. Psykologer, poliser, lärare och socialsekreterare. Sjuksköterskor, präster, väktare, affärsbiträden. Handläggare på Migrationsverket. Jurister. Journalister. Gode män. Politiker. Affärsmän. Personer ur alla läger förenas i samma ställningstagande: ”Jag har så mycket jag vill berätta om men jag kan inte göra det öppet.”

Dessa personer är också föräldrar.

Det finns ett uttryck ”Fisken ruttnar från huvudet och ned”, men vad göra när hela fisken förmultnat?

Nya problem i skolan som bottnar i bristande ledarskap

Mobbning och uselt ledarskap är väl känt i skolans värld, men nu har vi nått nya höjder i och med rapporteringen från Borlänge där elever som inte är muslimer, åtminstone inte muslimer på rätt sätt, d.v.s. som flicka inte täcker sitt hår med sjal, får skorna spolade i toaletten.

Tydligen spottar även elever på vuxna, med vilket vi får antaga menas lärare och annan skolpersonal, liksom att de inte får hjälpa vissa elever. Med detta är det lätt att antaga att det antingen är en kvinnlig lärare som inte får hjälpa en pojke som anser att kvinnor inte är lika mycket värda som män, eller att läraren inte är muslim och därmed ovärdig.

Nu är beteendet helt horribelt.

Tyvärr är nog situationen runt omkring ännu mer skrämmande då skolchefen inte säger sig känna till situationen.

Hur skall ett olagligt och tillika från alla grundläggande värderingar i Sverige, kunna kvävas i sin linda om inte högste chefen känner till vad som händer i den egna verksamheten?

Troligen talar skolchefen Stefan Forsmark inte sanning utan han har blundat för att det förekommer och hoppats att det skall gå över eller att han skall få ett nytt uppdrag någon annanstans innan bomben bristerade. Att kunna påstå en sådan sak är naturligtvis magstarkt, om det inte vore för att röster som Nancy Olsen offentligt bekräftar det redan kända för de verksamma i skolans värld.

Nu är det usla ledarskapet i skolan redan känt, men det är troligen inte bättre ovanför skolchefen varför det är dåliga odds för att Sverige skall våga ta tag och lösa problem med religionsfrihet, yttrandefrihet och trygghet.

Det handlar om oss

Svt har en programserie om mobbning i skolan som jag av en slump kom att titta på i dag.

För mig som utanför stående skolans dagliga liv, men ändå arbetat med den med analys av dess verksamhet och intervjuer med hundratals personer på alla nivåer och uppgifter, är det med viss förundran som jag kan konstatera att ingenting konkret händer och att ingen tycks förstå.

Vad tror människor egentligen är orsaken till att det sker skolskjutningar i USA, förutom att tillgången på handeldvapen ger tillvägagångssättet?

Mobbning förekommer även i vuxenvärlden.

Utan någon som helst grund, endast en gnagande känsla baserad på ett liv bland alla slags människor, påstår jag att även flera av de som gjort denna programserie mobbar i sitt arbets- eller privatliv.

Vad har nu detta påstående med mobbningen i skolan att göra, kanske du frågar dig?

Jag återkommer till det, men först vill jag ställa ytterligare en fråga.

Varför skall föräldrar behöva driva mobbningsfrågor inom en skola eller som i programmet, där en rektor sade till den mobbade elevens mamma att det vore bäst om barnet slutade i hans skola, behöva stå ut med inkompetent och mobbande lärare och rektorer?

För det är just detta som är svaret på konstaterandet att mobbning även förekommer i vuxenvärlden.

Inte minst i organisationer som skolan, kyrkan och sjukvård.

Och att höra hur skolan förväntas skapa dokumentation kring ett mobbningsfall, där det skall ”utredas” d.v.s. föras samtal med den mobbade och mobbare, samt ”vittnen”. Jag menar, har de inget som helst vett i skallen? Tror de att en klass som mobbar en enskild elev, där den ynkryggade läraren och lärarna som ser detta varje dag utan att göra något åt det, skall vara vittnen för den mobbade?

Och att man efter denna utredning skall vänta några veckor för att därefter höra om det har blivit bättre, det är så att man tar sig för pannan.

Nej, problemet är brist på ledarskap och konsekvens, förövrigt den sjukdom som drabbat hela Sverige som samhälle.

Om en skolas rektor, med en förvaltningschef som stödjer rektorn och en nämnd som stödjer förvaltningschefen och en kommunledning och -fullmäktige som stödjer förvaltningschefen och en Riksdag som stödjer kommunledningen, genom att ge direktiv till Skolverket, Skolinspektionen och Rättskedjan, gör det solklart att all mobbning som är återkommande och systematisk direkt ALDRIG tolereras utan renderar en fet smäll, avstängning från skolan och vid behov polisanmälan och relegering, så kommer mobbningen att tryckas ned till en uthärdlig nivå för alla elever.

För att tro att människans inre väsen att trycka ned andra helt skall upphöra, är som att tro att samtal i grupp skall hindra solens bana.

Nej, det enda som får mobbning och dåligt uppförande mot varandra att minska drastiskt är att göra det klart för ALLA elever, föräldrar, lärare och övrig personal, att det blir omedelbar konsekvens. Inga löjliga pappersutredningar med möten som tar tid och resurser från skolans uppgift, att undervisa.

Det räcker att dagligen följa upp om det finns någon eller några som mobbas i skolan och omedelbart göra det j-igt klart för den eller de som ens försöker att det inte är accepterat och trycka ned det fula trynet igen.

Med det förstås att det inte är föräldrars ansvar att driva mobbningsfrågor, utan rektors. Om denne inte klarar av det skall rektor omedelbart avlägsnas från sitt uppdrag, detsamma gäller lärare och personal.

Men för att detta skall fungera kan inte föräldrar till barn som mobbar tillåtas möjligheten att komma och klaga på att ”lille Per” fått en fet smäll av sin lärare för att denne blivit upptäckt som mobbare.

Det får ej heller tillåtas att facken har rätt att kräva skadestånd eller driva processer mot rektorn, skolan eller kommunen när en lärare åker ut eftersom denne inte stävjar mobbning i de klasser som läraren undervisar i.

Som du som läser detta förstår du att orsaken till mobbningen ligger i människans natur och att det behövs starka ledare för att säkerställa att rätt kultur och beteende blommar ut i skolan, på samma sätt som i alla sociala sammanhang.

Av den anledningen kan inte någon förälder få komma och ha synpunkter på att deras ”lilla Lisa” minsann inte mobbar för föräldrarna tror på sin dotter.

Skulle däremot föräldrarna till den mobbande ”lilla Lisa” vara missnöjda med att rektor eller lärare lyfter ut ”lilla Lisa” i håret och förklarar att en gång till och hon blir avstängd, så istället de välja att byta skola.

Frågan är om Sverige förstår detta och är moget att införa omedelbara konsekvenser för att kväsa många människors innersta väsen och vilja att mobba?

Om inte blir program som dessa från Svt bara kvasiterapi och lite omanliga samtal som inte leder någonstans, utan borgar för att tusentals elever fortsätter må dåligt i skolan.

En rektor utan moralisk kompass

Att vara chef kräver ryggrad.

En person som vill få vänner och vill vara omtyckt kan inte vara chef.

Det finns många exempel på rektorer som får lön och tar upp plats, samtidigt som de inte gör sitt jobb.

Nu har vi ett exempel på en rektor i Örnsköldsvik, Inger Karlsson, som inte står upp på den våldtagna flickans sida.

En riktig ledare vet vad den står för och visar det mot eleverna.

Men Inger Karlsson vill vara neutral. Neutral i brott.

Och personalen på Bjästaskolan tycks ställa upp på sin chefs sida.

Och hela samhället tycker att det är bra att rektor Inger Karlsson är neutral i ett våldtäktsfall.

Gissa om det händer fler saker i den skolan.

Vilken skola att gå i.

Vilket samhälle att bo i.

Och nu i TV sitter rektor och pratar om att vi måste jobba med värdegrundsfrågor.

Hur kan en person utan ryggrad och moral arbeta med värdegrundsfrågor.

Det finns endast en lösning!

Sparka rektorn.

Sparka lärarna.

Men naturligtvis kommer inget sådant att hända i Sverige. Ett land fyllt av människor utan ryggrad som bara bryr sig om att inte sticka ut, få vara med i gruppen och få sin lön den 25:e varje månad fram till pensionen.