Category Archives: Ineffektivitet

Är du säker på att du valt rätt skola till dina barn?

Det är snart på semestrarna och vad är då lika självklart som kräftpremiären?

Jo, att media intresserar sig för skolan då höstterminen snart drar igång.

Det är självklart lika trevligt som när en ny årstid gör entré, men det tycks vad gäller skolans område vara lika lite att göra åt som med väder och vind.

Nu lyfter SvD upp två faktorer som de menar stöds av forskning som relevant för elevernas resultat:

  • Lärarnas kvalitet
  • Antalet lärarledda timmar

Och för dig som vill lära dig något om hur svenska skolan svarar upp mot dessa två parametrar så rekommenderas du att läsa

  1. 2006 års rapport
  2. 2009 års rapport
  3. Det som inte mäts finns inte

Den modell som togs fram i början på år 2000 och som använts av flera kommuner och privatskola, visar hur dessa två parametrar står sig för respektive skola.

Det som skribenten Lydia Wålsten vid SvD inte frågar sig är hur det kommer sig att det inte finns aktuell information per skola om dessa två faktorer.

Resultatet är nedslående.

Rädslan i svenska skolan

Går det att skapa ett gott samhälle när skolan trycker ned och bestraffar den som tar upp det obehagliga även om det är sant?

Det beskrivs av Inger Enkvist som:

I den intellektuella världen och inte minst på universiteten pågår en dragkamp mellan dem som anser att deras uppgift är att försvara det de menar är gott, och dem som sätter sökandet efter sanning först.

Den som gräver fram fakta som strider mot en värdering kommer att utsättas för mobbning, förtal, trakasserier som i förlängningen leder till att möjligheten att försörja sig hotas.

Inger refererar till forskning av Alice Dreger som:

”Vill få oss att se att upplysningstiden, som kan sägas inledas med Galileo, går mot sitt slut om vi inte försvarar fakta både i pressen och på universiteten, och att vi måste fortsätta med grävande journalistik och förutsättningslös forskning”.

När den akademiska världens sökande efter fakta, samband och sanning hotas är steget inte långt från att krig börjar kallas fred.

Det börjar dock inte där, utan åtminstone redan i grundskolan med vad som får sägas, göras och uttryckas.

Då är det med stor sorg jag kan konstatera att det inte är bättre ställt där eftersom behovet av att upprätthålla skolans varumärke är så viktigt för att kunna attrahera elever att välja skolan.

Varje negativitet som kan påvisas som mobbning av elever, våldtäkter av elever, dåliga lärare, brister i stöd till elever, ineffektivitet i verksamheten; inget av det får komma ut och helst skall det inte talas om utan tryckas ned och gömmas med rektor och kommunledning  i spetsen, medhjälpare i form av lärare och personal.

Det är i en sådan omgivning som berättelser från Helena Edlund blir självklara, att allt skall ske anonymt:

”Häromdagen fick jag ett långt mail från en lärare på en helt vanlig svensk skola. Berättelsen från våra barns vardag var hårresande – men läraren var redo att berätta först om jag avidentifierade personen, ”annars förlorar jag mitt jobb…”

Vi har alldeles för ofta tagit del av händelser där den som våldtagits, mobbats eller på annat sätt utsatts som elev av andra elever eller lärare, flyttats från skolan medan den kriminelle gärningsmannen går kvar.

Ingen vill heller tala om hur lärande bedrivs i många skolor, där läraren kommer in och ger eleverna ett papper med uppgifter som de sedan får arbeta med på egen hand när läraren gått ut för att komma tillbaka igen när lektionen skall till att sluta.

Ingen vill protestera mot de glädjebetyg som rektor tvingar läraren att sätta eller mot de kollegor som förklarar att annars hotas våra jobb.

Ingen vill tala om att den ineffektiva kommunala skolan givit upphov till friskolornas expansion då skolpengen sätts med utgångspunkt i den ineffektiva kommunala skolans kostnadsnivå, vilket alltid kommer att vara högre än en friskolas då det även finns strukturella kostnadsskillnader som vare sig lärarfack eller kommunalledning vill göra något åt.

Denna rädsla för fakta och sanning sitter djupt i skolans ledning, hos personalen och sprids till eleverna som lär sig att det bästa är att ljuga, vidmakthålla ytan, bortse från fakta och tillsammans med gruppen jubla över kejsarens nya kläder.

När eleverna tagit sig igenom grundskolan,  gymnasieskolan och  universitetet väntar så anställning inom offentlig eller privat verksamhet där begreppet ”högt i tak” används på samma sätt som i Djurfarmen. Istället kan den som arbetat de senaste 30 åren vittna om en tilltagande rädsla hos personalen, i Sverige, där få vågar säga att kejsaren är naken.

Svensken håller tand för tunga. Psykologer, poliser, lärare och socialsekreterare. Sjuksköterskor, präster, väktare, affärsbiträden. Handläggare på Migrationsverket. Jurister. Journalister. Gode män. Politiker. Affärsmän. Personer ur alla läger förenas i samma ställningstagande: ”Jag har så mycket jag vill berätta om men jag kan inte göra det öppet.”

Dessa personer är också föräldrar.

Det finns ett uttryck ”Fisken ruttnar från huvudet och ned”, men vad göra när hela fisken förmultnat?

Lärarnas fackförbund är friskolornas bästa vänner

I SvD ondgör sig Maria Ludvigsson över Lärarnas Riksförbunds ordförande Åsa Fahléns kommentar kring fler matematiklektioner i grundskolan:

”Varje timme du står i klassrummet genererar arbete före och efter för att lektionstiden ska vara kvalitativ. Om man bara säger att lärare får ta fler elever, då minskar tiden runt omkring (sic!). Kvaliteten riskerar att bli sämre och lärare riskerar att arbeta ut sig.”

Det svarar Maria Ludvigsson med:

Det låter ytterst besvärligt och, kan man tycka, något att till varje pris undvika – om det så innebär färre mattelektioner. Tar man lärarfacket på orden skulle rent av mindre undervisningstid i matematik höja både kvalitet och jämlikhet.

Och visst är det så.

Redan i början av 2000-talet när Mikael Flovén skapade begreppet ”Resursandel i lärande” och fann att endast 30% av skolans resurser gick till lärande, förväntade han sig att Lärarnas Riksförbunds dåvarande ordförande Metta Fjelker och Lärarförbundets dåvarande ordförande Eva-Lis Sirén skulle ta emot honom med öppna armar.

Knappast, är det snälla ordet.

Istället för att vara elevtillvända fackförbund så visade det sig att det begrepp som användes: ”Tid med elev” var som ett rött skynke.

Att fackförbunden vill ha högre lön för sina medlemmar är givet, tyvärr inte kopplat till om det är bra för eleven eller ej.

Och det är fackförbundens ovilja att effektivisera skolan och arbeta med mer tid med elev och att acceptera att det finns skillnader i behov av stöd mellan elever som gör att skolpengen till friskolorna är felaktig och att vinsterna i friskolorna är så löjligt höga.

Med lärarfack som tänker nytt skulle det inte behövas en diskussion om vinsttak eftersom skolpengen skulle beräknas korrekt och sänkas.

Ilmar Reepalu gick över ån efter vatten, men det gör även hans belackare

På ledarplats i dagens SvD får Jesper Sandström utrymme att klämma i med rubriken ”Vilken klåpare som helst kan göra förlust”.

Det är svårt att säga något om den rubrikens innehåll, inte heller ett par till paroller i nämnda artikel som:

  • ”Malmö, där Reepalu var kommunalråd i nästan 30 år, är en ekonomisk tragedi och hålls vid liv helt och hållet genom bidrag från andra kommuners skattebetalare.” Vilket är en helt korrekt återgivning av det ekonomiska moraset i Malmö.
  • ”Välfärden hotas inte av vinstintresse utan av ointresse.” Som undertecknat sett handfasta exempel på under 15 års försök att intressera politiker, tjänstemän och media är intresset för att effektivisera och utveckla skolan, liksom att skolpengen är felberäknad lika med noll.

Men att dessa korrekta beskrivningar på något sätt skulle leda till slutsatsen:

  • ”Alla som är intresserade av en så bra vård, skola och omsorg som möjligt borde försvara vinster i välfärden.”

Är minst sagt underligt för den som tänker längre än de rabiata privatiseringsförespråkarna.

Självklart är vinst något positivt för ett företag. Det ger frihet och möjlighet att välja. Det är endast lika rabiata vänstermänniskor och de som aldrig satt sin fot utanför offentliga sektorn som inte förstår att överskott i en verksamhet är helt avgörande för att kunna utveckla densamma.

Om nu denna debatt kunde föras med fakta på bordet om skolan, dess kostnader och drivare, hur skolpengen i dag beräknas och att det sker på felaktiga grunder ur konkurrenshänseende, och en diskussion om alternativa associationsformer skulle svenska skattebetalare dels slippa bli rånade på flera miljarder per år bara i skolan p.g.a. för hög skolpeng och dels ett rejält förändringstryck på de kommunala skolorna kunna etableras.

Vi ser nu en nästan kosmisk kullerbytta av Jesper Sandström:

  • ”När sådana incitament saknas, blir resultatet en välfärd som är både dyrare och sämre för alla inblandade.”

Med dagens system med felaktig skolpeng och aktiebolag som associationsform får vi:

  1. Dyrare friskolor
  2. Ineffektivare kommunala skolor

än vad som skulle kunna vara fallet med en faktabaserad debatt utan ideologiska förtecken från vare sig höger eller vänster.

Enklaste lösningen på den helt menlösa vinstdebatten är att friskolor endast får bedrivas i stiftelseform.

Och för att få ett förändringstryck på de kommunala skolorna skall de som går med förlust till de förbrukat sitt egna kapital, likväl de som inte når de kvalitativa målen läggas ned och erbjudas att drivas av stiftelser.

Skolpengen skall samtidigt räknas på ett korrekt sätt med grund i exempelvis den modell som utvecklats av KMF Ventures AB.

När en hel kommun fallerar i att nå målen skall självklart alla kommunens skolor tvångsförvaltas, som då kan leda till att stiftelser tar över en, flera eller alla kommunens skolor.

Åtgärder i skolan för att nå framgång

Blå pil = följden av ”ja/kriterium uppfyllt”, röd pil = följden av ”nej/kriterium ej uppfyllt”.

Regeringen ger extra vinst till friskolorna med lärarlyftet

Det har undrats över varför inte friskolor är lika snabba på att ta del av regeringens tillförda medel för lärarlyft, förstelärare och andra påfund.

Sedan har lärarfacken varit sura över att friskolorna har lägre löner än de kommunala skolorna.

Kan verkligen lärarfack och andra vara så inskränkta att de inte kan lista ut varför friskolor agerar som de gör?

Svaret är väldigt enkelt; de vill göra vinst.

Och eftersom löner utgör nära 70% av en kommunal skolas omkostnader, innebär sättet att beräkna skolpengen på att varje höjning av lärarlönerna i den kommunala skolan automatiskt leder till motsvarande vinstökning i friskolorna.

Så ineffektivitet i den kommunala skolan, parat med helt felaktig beräkningsmodell för att ersätta friskolor; den s.k. skolpengen, plus de strukturella skälen vi lyft fram i åtskilliga artiklar både här och i vissa progressiva tidningar som GP, gör att regering och Riksdag skänker lika mycket extra vinst till de friskolor som är verksamma i en kommun som tar emot lärarlyfts- och förstelärarstödpengar.

Hade de läst någon av artiklarna och därefter grundskoleförmåga att analysera skulle dessa pengar aldrig sett dagens ljus innan skolpengsberäkningen gjorts om.

bild-till-4ril

 

 

 

 

Universitetsutbildningen i Sverige är på grundskolenivå visar jämförande studie med Oxbridge

Ett par svenska forskare har bemödat sig om att ta fram fakta om universitetsutbildningen inom historia och litteraturvetenskap, genom att jämföra vilka frågor som ställs vid prov över tid i Sverige och jämfört dem med frågorna vid prov vid engelska universitet.

”Hur står sig framstående svensk ­högre utbildning i internationella jämförelser? Vi har valt att jämföra de provfrågor som ställs i historia och litteraturvetenskap i Uppsala och Lund med de som ställs i Oxford och Cambridge.”

De finner inte oväntat att en stor förändring skett de senaste 20 åren.

”När vi studerar provfrågornas utformning över tid framgår att graden av problematisering har avtagit tydligt under de senaste 20 åren – ett resultat som ligger i linje med Bo Sundqvists generella analys i boken ”­Svenska universitet – lärdomsborgar eller politiska instrument?” (2010).”

I Sverige finns inte mycket spår av kreativitet, analysförmåga eller resonemang efter eget huvud.

”I Oxbridge ställs ofta öppna frågor. Studenten ombeds aldrig att rabbla upp fakta – även om studenten förväntas ha kunskaper om viktiga datum och skeenden. En provfråga i litteratur från Cambridge kan vara: ”Enligt Matthew Arnold, visste de romantiska poeterna inte tillräckligt mycket. Hade han rätt och spelar det någon roll?” Frågan kan ­anses vara vag, men kräver att studenten besitter både bred och djup kunskap om romantikens litterära och kulturella klimat samt kunskap om viktorianernas egen syn på romantiken. Studenten behöver både kunna analysera centrala tankeströmningar och ha tillräckliga detaljkunskaper för att kunna underbygga sitt argument med relevanta exempel.

Under grundutbildningarna i Oxbridge tränas studenten – varje vecka i tre år – att besvara liknande eller svårare frågeställningar. Oavsett vad studenten svarar så har läraren en annan uppfattning ­under det individuella samtalet för att testa studentens argument och originalitet.

I Uppsala uppmanas studenten på A-nivån att kortfattat definiera begreppet ”romantik” eller ”­gotik”. Vidare uppmanas studenten ange ett par verk av Charlotte Brontë och E T A Hoffmann samt ange vilket land respektive författare kommer ifrån. Studenterna kan även få provfrågan: Vad skrev Shakespeare förutom dramatik? Kraven på studenterna handlar således om att memorera och återge fakta – något som indikerar att ämnet håller på att ”grundskolefieras”.”

Och deras slutkläm är självklart att det knappast bara är inom detta område som kvaliteten på frågorna sjunkit.

”Vi har inte studerat tillståndet i andra ämnen, men om lägstanivåerna har sjunkit lika dramatiskt där under de senaste 20 åren blir det svårt att troliggöra att det kommer att vara kunskaper som utgör grunden i den så kallade ”kunskapsekonomin” framöver. Lika svårt blir det att förstå hur Sverige ska kunna klara sig väl i den internationella konkurrensen.”

Då lärarutbildningen i Sverige är på erkänt låg nivå, är det helt förståeligt att utbildningen från universitet och nedåt sjunker i takt med att ”den gamla skolan” går i pension. Detta har vi visat som en möjlig hypotes för flera år sedan baserad på grundskolelärare som gått olika utbildningar och kommit ut i arbetslivet under 2000-talet.

PISA och lärarutbildning

Denna hypotes stärks av en iakttagelse som forskarna gjorde efter att Oxbridges sätt att ställa provfrågor testades i Uppsala.

”När Oxfordkurser genomfördes i historia och ekonomisk historia vid Uppsala universitet 2009–2012 framgick att det är möjligt att höja kvaliteten i undervisningen utan att det kostar mer pengar och utan att genomströmningen påverkas negativt. Ändå har det varit svårt att motivera yngre disputerade lärare att förändra sin undervisning. Det har ansetts vara ”för jobbigt”. Äldre lärare har däremot känt igen den tidigare undervisningens högre kravnivåer och uppmuntrat förändringsarbetet.”

Det stärker även fakta sedan början av år 2000 när grundliga analyser av skolor runt om i Sverige, offentliga likväl som friskolor, visade att knappt 30% av skolans resurser gick till lärande, och att det inte är resurserna som är den svenska skolans problem, utan innehållet i undervisningen.

 

 

Detta vill SvD inte att du skall veta

Förbjud strukturella vinster i välfärden

I sin debattartikel i SvD den 2 november propagerar styrelseordförande och VD för Praktikertjänst en lagstiftning mot förluster i välfärden, en fyndig och träffande rubrik, specifikt inom vården. Som modell anför de skolan där kommunens ersättning till privata aktörer skall grunda sig på kommunens budget för motsvarande kommunal skolverksamhet, eller det som populärt kallas ”skolpeng”.

Debattörerna menar att ett sådant system skapar rättvisa och sund konkurrens. Det är dessvärre inte korrekt eftersom skolpengen ger friskolebranschen strukturella och riskfria vinster.

Skolpengen är för hög då det vid kommunernas beräkning inte tas hänsyn till avgörande strukturella skillnader mellan en kommunal skola och en friskola; exempelvis vilka typer av elever skolan attraherar, läraravtal, hyresvillkor och överkompensation för moms.

Det är stor skillnad i kostnader mellan olika typer av elever, mellan de som behöver lite eller mycket stöd från skolan, mellan de som kämpar och inte kämpar och mellan de som har det stökigt hemma och de som skapar problem på skolan. Kostnadsnackdelen mellan skolor som har den enklare kategorin elever och de svårare är 6%.

Läraravtalet som de kommunala skolorna sitter med baseras på den s.k. ferietjänst som lärarna har. Kortfattat innebär det att läraren är ledig när eleverna är lediga, att lärarens arbetsvecka anges till 45 timmar varav 10 timmar är förtroendearbetstid vilken i praktiken rektor inte styr över och läraren kan välja att arbeta eller inte. Friskolornas lärare har i regel semestertjänst, vilket är den vanliga arbetsmarknadsregleringen, med 40 timmars arbetsvecka och 25 dagars semester. Denna kostnadsnackdel är störst och cirka 13% till friskolornas fördel.

De sämre hyresvillkoren för en kommunal skola beror främst på en hyressättning från det egna kommunala fastighetsbolaget som inte speglar lokalernas faktiska marknadsvärde och att det är svårt att utnyttja äldre skollokalers ytor lika effektivt som friskolornas nyare lokaler och uppgår till cirka 7% kostnadsnackdel.

Överkompensationen för moms utgör cirka 1% kostnadsnackdel och beror på att en schablon används istället för att se till varje skolas reella momsnetto.

bild-till-4ril

Och eftersom en kommun där de privata aktörerna etablerar sig dessutom vanligtvis har flera skolor och beräknar en skolpeng som bygger på kommunens genomsnittliga kostnad per elev, garanteras den privata skolan att alltid få för hög ersättning eftersom det utöver den strukturella kostnadsnackdelen även läggs på en ineffektivitetsmarginal.

Hade den kostnadseffektivaste skolan i kommunen använts som riktmärke för skolpengen, hade felräkningen blivit mindre, men fortfarande innehållit upp till 28% i strukturella kostnadsnackdelar vilket i dag utgör en riskfri vinstmöjlighet för den friskolekoncern som etablerar sig i en kommun.

Då debattörerna talar sig varma för system som gynnar medborgare och skattebetalare, kan de därmed inte använda sig av dagens modell för skolan för införande inom vården. En rättvis konkurrens måste självklart innebära att förutsättningarna är lika och det är de inte innan de strukturella skillnaderna elimineras; endera konkret genom att ta bort ferietjänst för lärare, kommunala hyresbolags överprissättning, schablonkompensation för moms och börja skilja på alla typer av elever, eller via nedskrivning av skolpengens nivå.

Därtill kan det vara värt att fundera över själva drivkraften från ägarna och om likvärdighet även kräver att endera de kommunala skolorna får till uppgift från sin ägare att som friskolorna generera vinst som kan delas ut till kommunen, eller att vinstintresset hos friskolorna elimineras genom att de omvandlas till stiftelser där all vinst kvarstår, på det sätt som privata skolor som exempelvis Handelshögskolan i Stockholm och Lundsberg.