Category Archives: Ineffektivitet

Lärarnas fackförbund är friskolornas bästa vänner

I SvD ondgör sig Maria Ludvigsson över Lärarnas Riksförbunds ordförande Åsa Fahléns kommentar kring fler matematiklektioner i grundskolan:

”Varje timme du står i klassrummet genererar arbete före och efter för att lektionstiden ska vara kvalitativ. Om man bara säger att lärare får ta fler elever, då minskar tiden runt omkring (sic!). Kvaliteten riskerar att bli sämre och lärare riskerar att arbeta ut sig.”

Det svarar Maria Ludvigsson med:

Det låter ytterst besvärligt och, kan man tycka, något att till varje pris undvika – om det så innebär färre mattelektioner. Tar man lärarfacket på orden skulle rent av mindre undervisningstid i matematik höja både kvalitet och jämlikhet.

Och visst är det så.

Redan i början av 2000-talet när Mikael Flovén skapade begreppet ”Resursandel i lärande” och fann att endast 30% av skolans resurser gick till lärande, förväntade han sig att Lärarnas Riksförbunds dåvarande ordförande Metta Fjelker och Lärarförbundets dåvarande ordförande Eva-Lis Sirén skulle ta emot honom med öppna armar.

Knappast, är det snälla ordet.

Istället för att vara elevtillvända fackförbund så visade det sig att det begrepp som användes: ”Tid med elev” var som ett rött skynke.

Att fackförbunden vill ha högre lön för sina medlemmar är givet, tyvärr inte kopplat till om det är bra för eleven eller ej.

Och det är fackförbundens ovilja att effektivisera skolan och arbeta med mer tid med elev och att acceptera att det finns skillnader i behov av stöd mellan elever som gör att skolpengen till friskolorna är felaktig och att vinsterna i friskolorna är så löjligt höga.

Med lärarfack som tänker nytt skulle det inte behövas en diskussion om vinsttak eftersom skolpengen skulle beräknas korrekt och sänkas.

Ilmar Reepalu gick över ån efter vatten, men det gör även hans belackare

På ledarplats i dagens SvD får Jesper Sandström utrymme att klämma i med rubriken ”Vilken klåpare som helst kan göra förlust”.

Det är svårt att säga något om den rubrikens innehåll, inte heller ett par till paroller i nämnda artikel som:

  • ”Malmö, där Reepalu var kommunalråd i nästan 30 år, är en ekonomisk tragedi och hålls vid liv helt och hållet genom bidrag från andra kommuners skattebetalare.” Vilket är en helt korrekt återgivning av det ekonomiska moraset i Malmö.
  • ”Välfärden hotas inte av vinstintresse utan av ointresse.” Som undertecknat sett handfasta exempel på under 15 års försök att intressera politiker, tjänstemän och media är intresset för att effektivisera och utveckla skolan, liksom att skolpengen är felberäknad lika med noll.

Men att dessa korrekta beskrivningar på något sätt skulle leda till slutsatsen:

  • ”Alla som är intresserade av en så bra vård, skola och omsorg som möjligt borde försvara vinster i välfärden.”

Är minst sagt underligt för den som tänker längre än de rabiata privatiseringsförespråkarna.

Självklart är vinst något positivt för ett företag. Det ger frihet och möjlighet att välja. Det är endast lika rabiata vänstermänniskor och de som aldrig satt sin fot utanför offentliga sektorn som inte förstår att överskott i en verksamhet är helt avgörande för att kunna utveckla densamma.

Om nu denna debatt kunde föras med fakta på bordet om skolan, dess kostnader och drivare, hur skolpengen i dag beräknas och att det sker på felaktiga grunder ur konkurrenshänseende, och en diskussion om alternativa associationsformer skulle svenska skattebetalare dels slippa bli rånade på flera miljarder per år bara i skolan p.g.a. för hög skolpeng och dels ett rejält förändringstryck på de kommunala skolorna kunna etableras.

Vi ser nu en nästan kosmisk kullerbytta av Jesper Sandström:

  • ”När sådana incitament saknas, blir resultatet en välfärd som är både dyrare och sämre för alla inblandade.”

Med dagens system med felaktig skolpeng och aktiebolag som associationsform får vi:

  1. Dyrare friskolor
  2. Ineffektivare kommunala skolor

än vad som skulle kunna vara fallet med en faktabaserad debatt utan ideologiska förtecken från vare sig höger eller vänster.

Enklaste lösningen på den helt menlösa vinstdebatten är att friskolor endast får bedrivas i stiftelseform.

Och för att få ett förändringstryck på de kommunala skolorna skall de som går med förlust till de förbrukat sitt egna kapital, likväl de som inte når de kvalitativa målen läggas ned och erbjudas att drivas av stiftelser.

Skolpengen skall samtidigt räknas på ett korrekt sätt med grund i exempelvis den modell som utvecklats av KMF Ventures AB.

När en hel kommun fallerar i att nå målen skall självklart alla kommunens skolor tvångsförvaltas, som då kan leda till att stiftelser tar över en, flera eller alla kommunens skolor.

Åtgärder i skolan för att nå framgång

Blå pil = följden av ”ja/kriterium uppfyllt”, röd pil = följden av ”nej/kriterium ej uppfyllt”.

Regeringen ger extra vinst till friskolorna med lärarlyftet

Det har undrats över varför inte friskolor är lika snabba på att ta del av regeringens tillförda medel för lärarlyft, förstelärare och andra påfund.

Sedan har lärarfacken varit sura över att friskolorna har lägre löner än de kommunala skolorna.

Kan verkligen lärarfack och andra vara så inskränkta att de inte kan lista ut varför friskolor agerar som de gör?

Svaret är väldigt enkelt; de vill göra vinst.

Och eftersom löner utgör nära 70% av en kommunal skolas omkostnader, innebär sättet att beräkna skolpengen på att varje höjning av lärarlönerna i den kommunala skolan automatiskt leder till motsvarande vinstökning i friskolorna.

Så ineffektivitet i den kommunala skolan, parat med helt felaktig beräkningsmodell för att ersätta friskolor; den s.k. skolpengen, plus de strukturella skälen vi lyft fram i åtskilliga artiklar både här och i vissa progressiva tidningar som GP, gör att regering och Riksdag skänker lika mycket extra vinst till de friskolor som är verksamma i en kommun som tar emot lärarlyfts- och förstelärarstödpengar.

Hade de läst någon av artiklarna och därefter grundskoleförmåga att analysera skulle dessa pengar aldrig sett dagens ljus innan skolpengsberäkningen gjorts om.

bild-till-4ril

 

 

 

 

Universitetsutbildningen i Sverige är på grundskolenivå visar jämförande studie med Oxbridge

Ett par svenska forskare har bemödat sig om att ta fram fakta om universitetsutbildningen inom historia och litteraturvetenskap, genom att jämföra vilka frågor som ställs vid prov över tid i Sverige och jämfört dem med frågorna vid prov vid engelska universitet.

”Hur står sig framstående svensk ­högre utbildning i internationella jämförelser? Vi har valt att jämföra de provfrågor som ställs i historia och litteraturvetenskap i Uppsala och Lund med de som ställs i Oxford och Cambridge.”

De finner inte oväntat att en stor förändring skett de senaste 20 åren.

”När vi studerar provfrågornas utformning över tid framgår att graden av problematisering har avtagit tydligt under de senaste 20 åren – ett resultat som ligger i linje med Bo Sundqvists generella analys i boken ”­Svenska universitet – lärdomsborgar eller politiska instrument?” (2010).”

I Sverige finns inte mycket spår av kreativitet, analysförmåga eller resonemang efter eget huvud.

”I Oxbridge ställs ofta öppna frågor. Studenten ombeds aldrig att rabbla upp fakta – även om studenten förväntas ha kunskaper om viktiga datum och skeenden. En provfråga i litteratur från Cambridge kan vara: ”Enligt Matthew Arnold, visste de romantiska poeterna inte tillräckligt mycket. Hade han rätt och spelar det någon roll?” Frågan kan ­anses vara vag, men kräver att studenten besitter både bred och djup kunskap om romantikens litterära och kulturella klimat samt kunskap om viktorianernas egen syn på romantiken. Studenten behöver både kunna analysera centrala tankeströmningar och ha tillräckliga detaljkunskaper för att kunna underbygga sitt argument med relevanta exempel.

Under grundutbildningarna i Oxbridge tränas studenten – varje vecka i tre år – att besvara liknande eller svårare frågeställningar. Oavsett vad studenten svarar så har läraren en annan uppfattning ­under det individuella samtalet för att testa studentens argument och originalitet.

I Uppsala uppmanas studenten på A-nivån att kortfattat definiera begreppet ”romantik” eller ”­gotik”. Vidare uppmanas studenten ange ett par verk av Charlotte Brontë och E T A Hoffmann samt ange vilket land respektive författare kommer ifrån. Studenterna kan även få provfrågan: Vad skrev Shakespeare förutom dramatik? Kraven på studenterna handlar således om att memorera och återge fakta – något som indikerar att ämnet håller på att ”grundskolefieras”.”

Och deras slutkläm är självklart att det knappast bara är inom detta område som kvaliteten på frågorna sjunkit.

”Vi har inte studerat tillståndet i andra ämnen, men om lägstanivåerna har sjunkit lika dramatiskt där under de senaste 20 åren blir det svårt att troliggöra att det kommer att vara kunskaper som utgör grunden i den så kallade ”kunskapsekonomin” framöver. Lika svårt blir det att förstå hur Sverige ska kunna klara sig väl i den internationella konkurrensen.”

Då lärarutbildningen i Sverige är på erkänt låg nivå, är det helt förståeligt att utbildningen från universitet och nedåt sjunker i takt med att ”den gamla skolan” går i pension. Detta har vi visat som en möjlig hypotes för flera år sedan baserad på grundskolelärare som gått olika utbildningar och kommit ut i arbetslivet under 2000-talet.

PISA och lärarutbildning

Denna hypotes stärks av en iakttagelse som forskarna gjorde efter att Oxbridges sätt att ställa provfrågor testades i Uppsala.

”När Oxfordkurser genomfördes i historia och ekonomisk historia vid Uppsala universitet 2009–2012 framgick att det är möjligt att höja kvaliteten i undervisningen utan att det kostar mer pengar och utan att genomströmningen påverkas negativt. Ändå har det varit svårt att motivera yngre disputerade lärare att förändra sin undervisning. Det har ansetts vara ”för jobbigt”. Äldre lärare har däremot känt igen den tidigare undervisningens högre kravnivåer och uppmuntrat förändringsarbetet.”

Det stärker även fakta sedan början av år 2000 när grundliga analyser av skolor runt om i Sverige, offentliga likväl som friskolor, visade att knappt 30% av skolans resurser gick till lärande, och att det inte är resurserna som är den svenska skolans problem, utan innehållet i undervisningen.

 

 

Detta vill SvD inte att du skall veta

Förbjud strukturella vinster i välfärden

I sin debattartikel i SvD den 2 november propagerar styrelseordförande och VD för Praktikertjänst en lagstiftning mot förluster i välfärden, en fyndig och träffande rubrik, specifikt inom vården. Som modell anför de skolan där kommunens ersättning till privata aktörer skall grunda sig på kommunens budget för motsvarande kommunal skolverksamhet, eller det som populärt kallas ”skolpeng”.

Debattörerna menar att ett sådant system skapar rättvisa och sund konkurrens. Det är dessvärre inte korrekt eftersom skolpengen ger friskolebranschen strukturella och riskfria vinster.

Skolpengen är för hög då det vid kommunernas beräkning inte tas hänsyn till avgörande strukturella skillnader mellan en kommunal skola och en friskola; exempelvis vilka typer av elever skolan attraherar, läraravtal, hyresvillkor och överkompensation för moms.

Det är stor skillnad i kostnader mellan olika typer av elever, mellan de som behöver lite eller mycket stöd från skolan, mellan de som kämpar och inte kämpar och mellan de som har det stökigt hemma och de som skapar problem på skolan. Kostnadsnackdelen mellan skolor som har den enklare kategorin elever och de svårare är 6%.

Läraravtalet som de kommunala skolorna sitter med baseras på den s.k. ferietjänst som lärarna har. Kortfattat innebär det att läraren är ledig när eleverna är lediga, att lärarens arbetsvecka anges till 45 timmar varav 10 timmar är förtroendearbetstid vilken i praktiken rektor inte styr över och läraren kan välja att arbeta eller inte. Friskolornas lärare har i regel semestertjänst, vilket är den vanliga arbetsmarknadsregleringen, med 40 timmars arbetsvecka och 25 dagars semester. Denna kostnadsnackdel är störst och cirka 13% till friskolornas fördel.

De sämre hyresvillkoren för en kommunal skola beror främst på en hyressättning från det egna kommunala fastighetsbolaget som inte speglar lokalernas faktiska marknadsvärde och att det är svårt att utnyttja äldre skollokalers ytor lika effektivt som friskolornas nyare lokaler och uppgår till cirka 7% kostnadsnackdel.

Överkompensationen för moms utgör cirka 1% kostnadsnackdel och beror på att en schablon används istället för att se till varje skolas reella momsnetto.

bild-till-4ril

Och eftersom en kommun där de privata aktörerna etablerar sig dessutom vanligtvis har flera skolor och beräknar en skolpeng som bygger på kommunens genomsnittliga kostnad per elev, garanteras den privata skolan att alltid få för hög ersättning eftersom det utöver den strukturella kostnadsnackdelen även läggs på en ineffektivitetsmarginal.

Hade den kostnadseffektivaste skolan i kommunen använts som riktmärke för skolpengen, hade felräkningen blivit mindre, men fortfarande innehållit upp till 28% i strukturella kostnadsnackdelar vilket i dag utgör en riskfri vinstmöjlighet för den friskolekoncern som etablerar sig i en kommun.

Då debattörerna talar sig varma för system som gynnar medborgare och skattebetalare, kan de därmed inte använda sig av dagens modell för skolan för införande inom vården. En rättvis konkurrens måste självklart innebära att förutsättningarna är lika och det är de inte innan de strukturella skillnaderna elimineras; endera konkret genom att ta bort ferietjänst för lärare, kommunala hyresbolags överprissättning, schablonkompensation för moms och börja skilja på alla typer av elever, eller via nedskrivning av skolpengens nivå.

Därtill kan det vara värt att fundera över själva drivkraften från ägarna och om likvärdighet även kräver att endera de kommunala skolorna får till uppgift från sin ägare att som friskolorna generera vinst som kan delas ut till kommunen, eller att vinstintresset hos friskolorna elimineras genom att de omvandlas till stiftelser där all vinst kvarstår, på det sätt som privata skolor som exempelvis Handelshögskolan i Stockholm och Lundsberg.

Lätt att sänka värdet för Engelska skolan och Academedia

Dags för ytterligare en börsnotering av en skolkoncern, då vet man att högkonjunkturen nått zenit och att grundarna vill casha hem medan de har möjlighet.

Men det är lätt att sänka viljan att investera i dessa bolag om politikerna bara vill, men det är där skon klämmer. Miljöpartister förstår inte att de måste skilja på sina Waldorfskolor och skolkoncerner. Socialdemokraterna förstår inte att skolpengen är felberäknad eftersom de har låg utbildningsnivå. Liberalerna slits mellan marknadsvurmande och det sociala patoset. Kristdemokrater vill ha kristna skolor. Centerpartiet är rabiata marknadsanhängare och ser det som den enda lösningen på allt. Moderaterna har många vänner i Friskolornas Riksförbund och vill inte bli ovän med dem då det förstör semesterstämningen. Sverigedemokraterna har inte förstått frågan även om de utifrån de stora framväxande mängden muslimska friskolor borde säga nej av den anledningen. Vänsterpartiet pratar bara om vinstförbud och fattar inte att en verksamhet behöver gå plus för att kunna utvecklas och att det borde gälla även offentliga skolor.

Ett alternativ är att helt vända på debatten och lagstifta om att endast stiftelser baserade i Sverige får driva friskolor och det under förutsättning att allt ekonomiskt överskott skall stanna i stiftelsen.

Ett annat alternativ är att som skrivits om här på 4RIL under flera år, att korrekt beräkna kostnaden för respektive elevkategori och sätta skolpengen i relation till detta.

Med båda metoderna skulle värdet på skolkoncerner falla drastiskt och kvar skulle de vara som vill bedriva skola av andra skäl än att primärt tjäna pengar.

Hemläxor skapar klyftor i samhället

”Konsekvensen av att skolan lägger över ansvaret för elevens utbildning på föräldrarna är att 25 procent av eleverna idag går ut årskurs nio med ofullständiga betyg. Vi skulle kunna pressa ner den andelen till 0 procent.”

Redan i årskurs ett får sjuåringarna hemläxa. Många barn längtar efter att få hemläxa när de börjar skolan. Hemläxa är för barn en magisk del av att växa upp och bli äldre. Men för de flesta barn slutar hemläxan tidigt att vara magisk och speciell. Istället blir hemläxan något jobbigt och oönskat.

Men ingen tycks fråga sig vad syftet är med hemläxan. Vill skolan att eleven skall lära sig skolämnen eller att elevens kunskaper skall kontrolleras utanför skolan? Och är tanken att eleven skall göra det på egen hand eller att någon annan skall involveras? Och vem är i så fall denna ”någon annan”?

För den som är förälder och har barn i skolan är det solklart vem denna ”någon annan” är. Det är du som förälder som förväntas lära eller kontrollera ditt barn. Varje vardag skickas hundratusentals elever hem med läxor. Och skolan förväntar sig att du som elevens förälder skall utföra arbetet med att lära ditt barn.

Konsekvensen av att skolan lägger över ansvaret för elevens utbildning på föräldrarna är att 25 procent av eleverna idag går ut årskurs nio med ofullständiga betyg. Vi skulle kunna pressa ner den andelen till 0 procent om skolorna själva gjorde det arbete de är satta och får betalt att göra, att utbilda våra barn.

Dessutom följer skolans övervältrande på föräldrarna inte skollagen. I skollagen 2§ står det: ”Alla barn och ungdomar skall, oberoende av kön, geografiskt hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom.” Vidare i 3§ står det att: ”Kommuner och landsting är skyldiga att för undervisningen använda lärare, förskollärare eller fritidspedagoger som har en utbildning avsedd för den undervisning de i huvudsak skall bedriva.”

Föräldrar har ingen utbildning som lärare. Föräldrar är väldigt olika som grupp. Självklart finns det fantastiskt engagerade föräldrar som förmår svara på sitt barns frågor och förklara på ett sätt som inte ens majoriteten av Sveriges behöriga lärare klarar av. Men vart skall den elev vända sig som har föräldrar som kan mindre än sina barn, föräldrar som inte bryr sig, föräldrar som är missbrukare, föräldrar som talar illa om utbildning och kunskap, föräldrar som inte har tid då de är ensamstående och heltidsarbetande med flera barn eller föräldrar som vill engagera sig men som är odugliga på att förklara och lära ut?

Vi kan konstatera att skolan inte följer skollagen när de ger läxor som skall göras tillsammans med andra än skolans lärare.

Problemet med mängden läxor och oförmågan hos vissa föräldrar att hjälpa sina barn har numera tagit sådana proportioner att det till och med växt fram en marknad för läxläsningshjälp mot betalning. Idag finns även företag som via kommunen erbjuder icke behörig personal som läxläsningshjälp. Måste man som elev i Sverige numera vara beredd att betala för att få den hjälp man behöver?

Varför tillhandahåller inte skolan läxläsningsstöd dygnet runt med den egna personalen? Det är skolorna som har utbildad och behörig personal. Det är inte på grund av resursbrist då det är känt från flera undersökningar att lärarna endast lägger 30-40 av sin arbetstid på elevens lärande.

Varför gör inte alla skolor sitt arbete istället för att försöka lägga över ansvaret på föräldrarna? Varför har inte alla skolor en nollvision för antalet underkända elever i skolan?