Category Archives: Elevhälsa

Fridolin säger att skolpersonalen inte vet…

Under #tystiklassen beskriver fler än 1 700 skolelever hur de utsatts för sexuella trakasserier, över hela skalan, av andra elever och skolpersonal.

Vi väntade oss det redan när #metoo exploderade.

Vad är då Utbildningsministerns svar?

Jo, att skolpersonalen inte vet hur de skall agera när någon agerar kriminellt i skolan mot en elev.

En försynt fråga är om Gustav Fridolin menar det skall ageras annorlunda än om skolpersonalen är i samhället utanför skolan?

Eller har han rätt i att skolpersonalen inte vet?

Då räknas inte de som utför sexuella övergrepp in, men det skall väl förhoppningsvis inte vara en majoritet av skolpersonalen?

Regeringen med Utbildningsministern menar att skolpersonalen skall utbildas, informeras och få tydlig handledning i hur de skall agera när sexuella traksasserier sker.

Det är inte utan att man häpnar.

Menar han att skolpersonalen är helt utan grundläggande mänsklig funktion, intellektuellt eller emotionellt, för att förstå att det en medmänniska måste göra är att ingripa, att attackera den kriminelle och försvara den utsatta?

Så gör en frisk medmänniska. Det behövs ingen information eller utbildning.

Nu är det inte förvånande att skolan generellet inte agerar mot vare sexuella trakasserier eller ren mobbning. Allt bottnar i ledarskapet, eller avsaknaden av det.

Och att fisken ruttnar från huvudet och ned är skolan ett mycket bra exempel på, inte bara för att Gustav Fridolin är Utbildningsminster, utan att Regeringen styr och leder skolan, samt delar ut medaljer till de som är kriminella.

Och att det inte är något nytt, bara utan ledarskap, har vi tagit upp tidigare i flera inlägg.

Annonser

Vad bryr sig rektorn om #metoo?

Kampanjen #metoo har fått rättmätig uppmärksamhet och förhoppningsvis lever den kvar och gör tillräckligt djupt avtryck för att en förändring verkligen sker i rättskedjan och bland vanligt folk.

Tyvärr ger vitnessmål från svenska skolan inte mycket hopp i dagsläget.

I exempelvis SvD berättar en gymnasieelev om sin klass och att ”…en grupp killar tafsat, skämtat om våldtäkt…”.

Låt oss nu reda ut detta en gång för alla så att orsak och verkan är glasklart.

  1. Det är föräldrarna till en elev som ansvarar för sitt barns uppfostran, vilket resulterar i hur denne beter sig i samhället och mot andra människor.
  2. Det är elever, lärare och skolpersonal som har möjlighet att observera och uppmärksamma vad som händer i skolan. I detta ingår att som medmänniska ingripa om ett brott sker 4 Kap. 4b §  genom att skydda den som blir utsatt för brottet, avbryta ett brott och tillämpa det våld som nöden kräver 24 Kap. 1, 5 och 6 §§ samt kvarhålla till polis kommer.
  3. Rektor är den som leder skolans arbete inklusive säkerställa trygghet för eleverna och har möjlighet att exempelvis stänga av en elev, 5 Kap. 14§.

Så vi kan därmed konstatera att det inte är ”skolan” som har en skyldighet utan rektorn för skolan.

Men det här är pudelns kärna i Sverige, landet som drar sig in i det längsta för att peka ut en person som ansvarig, allra minst en elev som våldtagit eller misshandlat en annan elev. Så när du läser om händelser som ”våldtog elev men fick gå kvar” och ”misshandlade elev men fick gå kvar” så är det inte på brister i lagstiftningen som hindrar rektor att stänga av den kriminella eleven, eller för den delen polisanmäla en elev som misshandlar, mobbar, hotar eller sexuellt trakasserar andra elever.

Problemet är rektorn som är en usel ledare och därtill medkriminell som inte agerar när brott begås.

Detsamma gäller de anställda vid skolan som inte agerar och kräver att rektorn nyttjar sina befogenheter eller inte polisanmäler på egen hand.

En elev som utsätts för kriminalitet skall veta att denne skall kunna gå till en lärare, anställd eller rektor och få hjälp, om nu ingen av dessa själva observerat händelsen och direkt kunnat ingripa.

I dagens skola brister det i medmänsklighet och medkännande, liksom det brister i hela samhället.

Istället för att direkt agera och ta tag i ett problem med minimal kostnad i form av tid och resursanspråk, är vägen som en rektor väljer om de nu överhuvudtaget gör något att tillsätta en egen utredning via elevvårdsteam. Det är i detta forum som rektor med ett stort antal andra ur skolpersonalen börjar administrera och leka psykologer, polis, socialtjänst, advokat och domare (rättskedjan) när de startar ett elevvårdsärende och så småningom engagerar den kriminelles föräldrar och brottsoffrets för olika slags ”värdegrundsarbete” med endera alla skolans elever eller den kriminelles klasskamrater. Inte sällan initieras även samtal där den kriminelle och brottsoffret skall samtala med varandra och någon slags förståelse skall uppnås för den kriminelle.

I dessa elevvårdsmöten som tar mycket tid i anspråk av skolans personal, d.v.s. en avsevärd del av skolans resurser, produceras ingen som helst nytta för eleven som utsatts för brott. Det är kvasisamtal som får skolans personal att känna att de gör något och kunna visa på handlingskraft, istället för att avslöjas som inkompetenta, även detta en del av dagens samhälle som är fyllt med både aktiviteter och roller som inte tillför något som helst värde utan endast kostar pengar och i skolans fall, även ökar det mänskliga lidandet; brottsoffrets lidande. Och dessa icke värdeskapande personer får till råga på allt betalt för den tid de spenderar på att öka lidandet.

I ett friskt samhälle agerar medmänniskor och rättskedjan instinktivt med korta snabba insatser mot den kriminelle. Det innebär att den kriminelle direkt när de första tendenserna visar sig redan i förskoleklass eller årskurs ett, eftersom en kriminell inte blir det plötsligt i årskurs 7, tar läraren tag i denne och förklarar att ”det där gör du aldrig om” på det sätt som krävs för att tidigt kväsa beteenden som aldrig kan vara acceptabla i ett samhälle. Samtidigt kontaktar rektor samma dag den kriminelles föräldrar och kräver att de omedelbart åtgärdar det oönskade beteendet eller så stängs eleven av från skolan.

Det fåtal som inte lär sig av dessa korta och precisa insatser kommer i något läge att uteslutas från skolan och samhället och tas hand om av rättskedjan, men det blir väldigt billigt för skolan och brottsoffret får omedelbart den hjälp som behövs och skolan visar vilka värderingar som gäller. Det är ett värdegrundsarbete som inte bygger på powerpoints och ansvarslöshet utan på synlig medmänsklighet.

För detta krävs alltså inga nya lagar.

Rektor kan agera omedelbart och skulle rektor på något sätt motarbetas av sin styrelse (för en friskola) eller förvaltning/kommunstyrelse (för kommunal skola) finns lagar att luta sig mot liksom möjligheten att använda sig av media och kampanjer i stil med #metoo för att få bort olämpliga ledare ovanför rektor.

Allt handlar om ryggrad och ledarskap.

Och genom att visa det redan i skolan kommer betydligt färre behöva uppleva det som kampanjer som #metoo nu bär vittnesbörd om.

 

För rektor är en lärare som dömts för sexualbrott en tillgång för det får ändå ingen konsekvens om det upptäcks

Vikariehantering är en aktivitet som när den analyserades tillsammans med övriga normala aktiviteter för en skola visade sig vara dyr och tidskrävande, tillika med tvivelaktigt resultat vad avser lärande.

Nu finns det olika slags frånvaro för en lärare, dels de som är planerade och dels de som är oplanerade. Nu är det lätt att tro att det är problemfritt med planerad frånvaro, men då missar man poängen med att ge eleverna en kvalitativ utbildning och säkerställa att läraren har möjlighet att följa och stödja sina elever.

En upptäckt som nu gjorts i Stockholm via SvD är att skolor inte gör någon bakgrundskontroll av de vikarier som tas in, se SvD för att läsa mer.

Som vanligt skyller rektorer och utbildningsförvaltning  på resursbrist, när det egentligen handlar om att de inte klarar av att göra sitt jobb.

Det går självklart att se till att den vikariepool som skolan använder sig av kontrolleras dels utifrån lagstadgade krav  med registerutdrag från Polisen och dels utifrån kompetens och förmåga att lära ut.

Då vet skolan vilka som de kan välja bland och skulle det inte finnas någon godkänd vikarie tillgänglig är det dags för rektor att själv gå in och ta rollen som lärare. Det torde göra rektor uppmärksam på att det finns ett problem i skolan vad avser personalförsörjning och samtidigt innebära en möjlighet till att känna av hur eleverna presterar och stämningen i skolan.

Och om rektor med avsikt inte gör bakgrundskontroller beror det på att det är en kostnad som denne vill undvika och då gärna tar en genväg, självklart skylls det på resursbrist om det upptäcks men eftersom det inte blir några konsekvenser så är det en helt självklar genväg för den rektor som inte bryr sig om sina elever.

Pojkar blir bättre i skolan av daglig idrottslektion

Pojkarna blir mer koncentrerade i skolarbetet och flickorna blir bevisligen fysiskt starkare av en daglig skoltimme gymnastik.

Nu finns det mer vetenskapligt underlag som visar på det som är självklart för den som själv är dagligt fysikt aktiv.

Det finns mycket att göra vad avser styrning av skolan, att se till att lärarna lägger mer tid med elev, stöd ges till de som inte presterar minst godkänt, att uppförandekrav ställs på eleverna, skicka socialen på de familjer som inte erbjuder en lugn och stödjande studiemiljö etc.

Men en enkel åtgärd, förutom att kräva noll underkända i årskurs nio, är att införa daglig idrott på schemat.

Läs denna intervju med Jesper Fritz, tidigare stavhoppare, som nu disputerar kring barns fysiska aktivitet i skolan.

Rektorers bidrag till katastrofen i svenska skolan

Programmet ”Gympaläraren” visar med all tydlighet hur stort problemet med bristande ledarskap är i svenska skolan.

PISA är symptom på allvarliga fel.

Ledarskapsbristen är på intet sätt nytt, vilket bl.a. undertecknads artikel i Aftonbladet år 2006 lyfte fram med rektorers och skolförvaltningschefers nöjdhet med 20% underkända elever i årskurs 9.

Och i detta avsnitt av ”Gympaläraren” visar rektorn för Vanstaskolan hur en dålig rektor tanker och agerar, tyvärr är han inte ensam i Sverige utan i majoritet.

Spola fram till 16:15 i avsnittet och hör orsaken till varför skolan är som ett rö för vinden.

För dig som vill se hur det fungerar på en skolan med en med intelligent rektor så lyssna från 14:00.

Det handlar om oss

Svt har en programserie om mobbning i skolan som jag av en slump kom att titta på i dag.

För mig som utanför stående skolans dagliga liv, men ändå arbetat med den med analys av dess verksamhet och intervjuer med hundratals personer på alla nivåer och uppgifter, är det med viss förundran som jag kan konstatera att ingenting konkret händer och att ingen tycks förstå.

Vad tror människor egentligen är orsaken till att det sker skolskjutningar i USA, förutom att tillgången på handeldvapen ger tillvägagångssättet?

Mobbning förekommer även i vuxenvärlden.

Utan någon som helst grund, endast en gnagande känsla baserad på ett liv bland alla slags människor, påstår jag att även flera av de som gjort denna programserie mobbar i sitt arbets- eller privatliv.

Vad har nu detta påstående med mobbningen i skolan att göra, kanske du frågar dig?

Jag återkommer till det, men först vill jag ställa ytterligare en fråga.

Varför skall föräldrar behöva driva mobbningsfrågor inom en skola eller som i programmet, där en rektor sade till den mobbade elevens mamma att det vore bäst om barnet slutade i hans skola, behöva stå ut med inkompetent och mobbande lärare och rektorer?

För det är just detta som är svaret på konstaterandet att mobbning även förekommer i vuxenvärlden.

Inte minst i organisationer som skolan, kyrkan och sjukvård.

Och att höra hur skolan förväntas skapa dokumentation kring ett mobbningsfall, där det skall ”utredas” d.v.s. föras samtal med den mobbade och mobbare, samt ”vittnen”. Jag menar, har de inget som helst vett i skallen? Tror de att en klass som mobbar en enskild elev, där den ynkryggade läraren och lärarna som ser detta varje dag utan att göra något åt det, skall vara vittnen för den mobbade?

Och att man efter denna utredning skall vänta några veckor för att därefter höra om det har blivit bättre, det är så att man tar sig för pannan.

Nej, problemet är brist på ledarskap och konsekvens, förövrigt den sjukdom som drabbat hela Sverige som samhälle.

Om en skolas rektor, med en förvaltningschef som stödjer rektorn och en nämnd som stödjer förvaltningschefen och en kommunledning och -fullmäktige som stödjer förvaltningschefen och en Riksdag som stödjer kommunledningen, genom att ge direktiv till Skolverket, Skolinspektionen och Rättskedjan, gör det solklart att all mobbning som är återkommande och systematisk direkt ALDRIG tolereras utan renderar en fet smäll, avstängning från skolan och vid behov polisanmälan och relegering, så kommer mobbningen att tryckas ned till en uthärdlig nivå för alla elever.

För att tro att människans inre väsen att trycka ned andra helt skall upphöra, är som att tro att samtal i grupp skall hindra solens bana.

Nej, det enda som får mobbning och dåligt uppförande mot varandra att minska drastiskt är att göra det klart för ALLA elever, föräldrar, lärare och övrig personal, att det blir omedelbar konsekvens. Inga löjliga pappersutredningar med möten som tar tid och resurser från skolans uppgift, att undervisa.

Det räcker att dagligen följa upp om det finns någon eller några som mobbas i skolan och omedelbart göra det j-igt klart för den eller de som ens försöker att det inte är accepterat och trycka ned det fula trynet igen.

Med det förstås att det inte är föräldrars ansvar att driva mobbningsfrågor, utan rektors. Om denne inte klarar av det skall rektor omedelbart avlägsnas från sitt uppdrag, detsamma gäller lärare och personal.

Men för att detta skall fungera kan inte föräldrar till barn som mobbar tillåtas möjligheten att komma och klaga på att ”lille Per” fått en fet smäll av sin lärare för att denne blivit upptäckt som mobbare.

Det får ej heller tillåtas att facken har rätt att kräva skadestånd eller driva processer mot rektorn, skolan eller kommunen när en lärare åker ut eftersom denne inte stävjar mobbning i de klasser som läraren undervisar i.

Som du som läser detta förstår du att orsaken till mobbningen ligger i människans natur och att det behövs starka ledare för att säkerställa att rätt kultur och beteende blommar ut i skolan, på samma sätt som i alla sociala sammanhang.

Av den anledningen kan inte någon förälder få komma och ha synpunkter på att deras ”lilla Lisa” minsann inte mobbar för föräldrarna tror på sin dotter.

Skulle däremot föräldrarna till den mobbande ”lilla Lisa” vara missnöjda med att rektor eller lärare lyfter ut ”lilla Lisa” i håret och förklarar att en gång till och hon blir avstängd, så istället de välja att byta skola.

Frågan är om Sverige förstår detta och är moget att införa omedelbara konsekvenser för att kväsa många människors innersta väsen och vilja att mobba?

Om inte blir program som dessa från Svt bara kvasiterapi och lite omanliga samtal som inte leder någonstans, utan borgar för att tusentals elever fortsätter må dåligt i skolan.

Kuratorer och psykologer vill inte hjälpa elever

Det tycks inte finnas någon hejd på hur mycket resurser skolan säger sig behöva.

I dagens SvD redogör artikelförfattaren Frida Svensson (08-13 57 05, frida.svensson@svd.se) för att det enligt Skolinspektionen ofta helt saknas skolpsykologer inom det förebyggande arbetet.

2008 menar SvD att dåvarande skolminister Jan Björklund att det behövdes 1000 nya skolsköterske- och kuratortjänster. Av detta har enligt statistik från SKL ökningen varit 400 fram till och med 2014, dock utan statistik från friskolor.

Däremot är antalet skolpsykologer nära nog konstant över samma period, 666 år 2014.

Det ondgör sig helt naturligt en expert från Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa över.

”Jag tror inte man från politiskt håll har insett hur allvarlig situationen är. Det är alldeles för lite personal inom elevhälsan för att de skall kunna klara av att se de elever som mår så dåligt som många faktiskt gör”.

Hon som säger detta heter Britta Alin Åkerman och har arbetat med ungdomars hälsa sedan mitten av 60-talet enligt SvD.

Sedan spär artikeln på med fler experter och insatta.

Det är inte utan att man blir lätt spyfärdig över denna artikel. Inte för att det är fel på frågan som lyfts upp, utan för att det inte grävs djupare för att förstå vad det beror på att elevstödet är bristfälligt.

  • Skolpersonalen vill hellre själva ha utbildning och stöd från psykiatriker än att låta eleverna få den direkt.
  • Kuratorer, psykologer och skolsköterskor vill inte ha hjälp fast de kan få den.

Och inte bryr sig media om dessa uppgifter heller, inte ens när det läggs framför näsan på dem.

Hur kan jag påstå något sådant kanske du undrar?

Därför att jag redan 2006 erbjöd kommuner i Stockholmsområdet en gratis psykiatriresurs med fokus på förebyggande arbete.

Resultatet var att INGEN kommun ville ha denna resurs.

I två fall kom jag och psykiatrikern till möte med förvaltningsledningen och i ett fall även en intresserad skola och rektor.

  • I Sundbyberg var de centralt ansvariga för skolpsykologerna inte intresserade utan de ville hellre att eleverna tog livet av sig.
  • I Upplands-Bro var en rektor mycket intresserad, men blev överkörd av sin personal inom elevhälsan psykolog, kurator och skolsyster. De ville inte att eleverna skulle få denna möjlighet, istället ville de själva ha samma stöd.

Det var självklart helt ofattbart med båda reaktionerna men när undertecknad kontaktade Aftonbladet visade inte de heller något intresse för frågan.

Läs själv vad som skrevs i Mail till Aftonbladet.