Kategoriarkiv: Dålig chef

Det kanske har undgått dig?

Bristande ledarskap i skolan legitimerar förföljelse av judar.

Vi samtalade med Aftonbladets reporter Helena Trus efter hennes artikel om hur en flicka i högstadiet på en Södermalmsskola i Stockholm trakasserades för att hon är judinna.

Syftet med samtalet var att få namnet på skolan, men reportern menade att det skulle kunna avslöja vem flickan är och att löften givits om att så ej skulle ske, för att 4RIL skulle kunna samtala med rektorn på skolan.

Det blev därmed ej möjligt.

I samtalet med Helena Trus framkom att rektorn inte velat tala med henne heller och att artikeln helt skrivits utifrån elevens berättelse.

Du som läser detta kanske ställer dig frågor med anledning av denna information?

Nu fortsätter Aftonbladet med fler artiklar i ämnet.

Och även skolpolitikerna uttalar sig nu i frågan, bl.a. Lotta Edholm (L) som citeras: ”…Skolan måste ta i med hårdhandskarna omedelbart…”.

Det låter bra, men kommer som alltid inte betyda någonting konkret, inte bara för att Lotta Edholm är oppositionspolitiker.

Det är inte skolan som skall göra något. Skolan är en organisation, en byggnad och en verksamhet.

För att ändra något behövs en rektor som agerar, både som föredöme och genom att ange för personalen vad som gäller. En lärare som inte agerar skall bort, på samma sätt som en vaktmästare eller ekonom som jobbar på skolan. Och de elever som är kriminella i olika hög grad, skall omedelbart få konsekvenser som utskällning, avstängning, polisanmälan när den gränsen nås och möte med föräldrarna samma dag tillsammans med rektor.

Först då  kommer det att börja hända något.

Tid med elev – en bristvara

I SvD i söndags den 21:a januari så uppmärksammas att eleverna vid Universitet och högskolor får allt mindre tid med läraren.

De främsta orsakerna till detta uppges vara

  1. Statens finansiering som minskat med sju miljarder mellan 1994 och 2011, som anses relaterat till det s.k. ”produktivitetsavdraget” d.v.s. näringslivets produktivitetsökning används för att minska den högre utbildningens finansiering.
  2. Det anses ofint att undervisa, istället vill lärare och professorer forska, eller på näringslivsjargong: osexigt.

Uppenbarligen är det inte samma problem vid exempelvis Stanford i USA, som omnämns i artikeln. Där är det fint att undervisa och det ställs höga krav på att kunna undervisa för att ens bli anställd som lärare, samtidigt som det betalas ordentligt. Siffran 70% anges också som andelen undervisning för en lärare vid Stanford.

I dagens Sverige berättar en historielektor att han lade 2,5 gånger mer tid på samma kurs på 80-talet än vad han i dag gör.

Det är det utbudsteoretiska inslaget.

Vad gäller efterfrågan så är det inte nytt att det redan på 80-talet fanns önskemål om mer tid med lärare, men det var kanske mer av intresseskäl, och nog fanns det individer som lyckades komma in på exempelvis ekonomlinjen utan att kunna räkna.

Och med den allt sämre kvaliteten på lärare i grund- och gymnasieskolan, samt att det som följd spottas ut elever med bristande kunskaper som ändå tas in i det svällande Universitets- och högskolemaskineriet, menar artikeln att efterfrågan på mer tid med lärare blir ännu mer akut. I rubriken sammanfattas det som: ”Katastrof för svaga elever”.

Nu är det inget nytt att det är tid med elev som är grunden för all undervisning. Se exempelvis KMF Ventures banbrytande forskning inom området i början av år 2000.

Naturligtvis förutsatt hög kvalitet på läraren och dennes undervisning, inte som anges i artikeln att seminariets första timme körs lärarlöst då det inte finns finansiering att betala för undervisning.

Kvaliteten i mötet med elev och andelen tid med elev sätter tonen redan i grundskolan. Det är där lärarna skall styras med ekonomiska medel och tydliggöras att det är mötet med elev som är det fina och värdefulla i all slags lärande.

Men denna insikt är ingalunda unik. I alla möjliga sammanhang i Sverige så premieras inte det gedigna arbetet, vare sig det är i näringslivet, det offentliga eller som facklig representant. På många ställen är det betydligt mer lukrativt att sitta som mellanchef, samordnare eller fackrepresentant än att arbeta.

Fridolin säger att skolpersonalen inte vet…

Under #tystiklassen beskriver fler än 1 700 skolelever hur de utsatts för sexuella trakasserier, över hela skalan, av andra elever och skolpersonal.

Vi väntade oss det redan när #metoo exploderade.

Vad är då Utbildningsministerns svar?

Jo, att skolpersonalen inte vet hur de skall agera när någon agerar kriminellt i skolan mot en elev.

En försynt fråga är om Gustav Fridolin menar det skall ageras annorlunda än om skolpersonalen är i samhället utanför skolan?

Eller har han rätt i att skolpersonalen inte vet?

Då räknas inte de som utför sexuella övergrepp in, men det skall väl förhoppningsvis inte vara en majoritet av skolpersonalen?

Regeringen med Utbildningsministern menar att skolpersonalen skall utbildas, informeras och få tydlig handledning i hur de skall agera när sexuella traksasserier sker.

Det är inte utan att man häpnar.

Menar han att skolpersonalen är helt utan grundläggande mänsklig funktion, intellektuellt eller emotionellt, för att förstå att det en medmänniska måste göra är att ingripa, att attackera den kriminelle och försvara den utsatta?

Så gör en frisk medmänniska. Det behövs ingen information eller utbildning.

Nu är det inte förvånande att skolan generellet inte agerar mot vare sexuella trakasserier eller ren mobbning. Allt bottnar i ledarskapet, eller avsaknaden av det.

Och att fisken ruttnar från huvudet och ned är skolan ett mycket bra exempel på, inte bara för att Gustav Fridolin är Utbildningsminster, utan att Regeringen styr och leder skolan, samt delar ut medaljer till de som är kriminella.

Och att det inte är något nytt, bara utan ledarskap, har vi tagit upp tidigare i flera inlägg.

Vad bryr sig rektorn om #metoo?

Kampanjen #metoo har fått rättmätig uppmärksamhet och förhoppningsvis lever den kvar och gör tillräckligt djupt avtryck för att en förändring verkligen sker i rättskedjan och bland vanligt folk.

Tyvärr ger vitnessmål från svenska skolan inte mycket hopp i dagsläget.

I exempelvis SvD berättar en gymnasieelev om sin klass och att ”…en grupp killar tafsat, skämtat om våldtäkt…”.

Låt oss nu reda ut detta en gång för alla så att orsak och verkan är glasklart.

  1. Det är föräldrarna till en elev som ansvarar för sitt barns uppfostran, vilket resulterar i hur denne beter sig i samhället och mot andra människor.
  2. Det är elever, lärare och skolpersonal som har möjlighet att observera och uppmärksamma vad som händer i skolan. I detta ingår att som medmänniska ingripa om ett brott sker 4 Kap. 4b §  genom att skydda den som blir utsatt för brottet, avbryta ett brott och tillämpa det våld som nöden kräver 24 Kap. 1, 5 och 6 §§ samt kvarhålla till polis kommer.
  3. Rektor är den som leder skolans arbete inklusive säkerställa trygghet för eleverna och har möjlighet att exempelvis stänga av en elev, 5 Kap. 14§.

Så vi kan därmed konstatera att det inte är ”skolan” som har en skyldighet utan rektorn för skolan.

Men det här är pudelns kärna i Sverige, landet som drar sig in i det längsta för att peka ut en person som ansvarig, allra minst en elev som våldtagit eller misshandlat en annan elev. Så när du läser om händelser som ”våldtog elev men fick gå kvar” och ”misshandlade elev men fick gå kvar” så är det inte på brister i lagstiftningen som hindrar rektor att stänga av den kriminella eleven, eller för den delen polisanmäla en elev som misshandlar, mobbar, hotar eller sexuellt trakasserar andra elever.

Problemet är rektorn som är en usel ledare och därtill medkriminell som inte agerar när brott begås.

Detsamma gäller de anställda vid skolan som inte agerar och kräver att rektorn nyttjar sina befogenheter eller inte polisanmäler på egen hand.

En elev som utsätts för kriminalitet skall veta att denne skall kunna gå till en lärare, anställd eller rektor och få hjälp, om nu ingen av dessa själva observerat händelsen och direkt kunnat ingripa.

I dagens skola brister det i medmänsklighet och medkännande, liksom det brister i hela samhället.

Istället för att direkt agera och ta tag i ett problem med minimal kostnad i form av tid och resursanspråk, är vägen som en rektor väljer om de nu överhuvudtaget gör något att tillsätta en egen utredning via elevvårdsteam. Det är i detta forum som rektor med ett stort antal andra ur skolpersonalen börjar administrera och leka psykologer, polis, socialtjänst, advokat och domare (rättskedjan) när de startar ett elevvårdsärende och så småningom engagerar den kriminelles föräldrar och brottsoffrets för olika slags ”värdegrundsarbete” med endera alla skolans elever eller den kriminelles klasskamrater. Inte sällan initieras även samtal där den kriminelle och brottsoffret skall samtala med varandra och någon slags förståelse skall uppnås för den kriminelle.

I dessa elevvårdsmöten som tar mycket tid i anspråk av skolans personal, d.v.s. en avsevärd del av skolans resurser, produceras ingen som helst nytta för eleven som utsatts för brott. Det är kvasisamtal som får skolans personal att känna att de gör något och kunna visa på handlingskraft, istället för att avslöjas som inkompetenta, även detta en del av dagens samhälle som är fyllt med både aktiviteter och roller som inte tillför något som helst värde utan endast kostar pengar och i skolans fall, även ökar det mänskliga lidandet; brottsoffrets lidande. Och dessa icke värdeskapande personer får till råga på allt betalt för den tid de spenderar på att öka lidandet.

I ett friskt samhälle agerar medmänniskor och rättskedjan instinktivt med korta snabba insatser mot den kriminelle. Det innebär att den kriminelle direkt när de första tendenserna visar sig redan i förskoleklass eller årskurs ett, eftersom en kriminell inte blir det plötsligt i årskurs 7, tar läraren tag i denne och förklarar att ”det där gör du aldrig om” på det sätt som krävs för att tidigt kväsa beteenden som aldrig kan vara acceptabla i ett samhälle. Samtidigt kontaktar rektor samma dag den kriminelles föräldrar och kräver att de omedelbart åtgärdar det oönskade beteendet eller så stängs eleven av från skolan.

Det fåtal som inte lär sig av dessa korta och precisa insatser kommer i något läge att uteslutas från skolan och samhället och tas hand om av rättskedjan, men det blir väldigt billigt för skolan och brottsoffret får omedelbart den hjälp som behövs och skolan visar vilka värderingar som gäller. Det är ett värdegrundsarbete som inte bygger på powerpoints och ansvarslöshet utan på synlig medmänsklighet.

För detta krävs alltså inga nya lagar.

Rektor kan agera omedelbart och skulle rektor på något sätt motarbetas av sin styrelse (för en friskola) eller förvaltning/kommunstyrelse (för kommunal skola) finns lagar att luta sig mot liksom möjligheten att använda sig av media och kampanjer i stil med #metoo för att få bort olämpliga ledare ovanför rektor.

Allt handlar om ryggrad och ledarskap.

Och genom att visa det redan i skolan kommer betydligt färre behöva uppleva det som kampanjer som #metoo nu bär vittnesbörd om.

 

Ditt barns lärare kanske inte kan tala och förstå svenska

Här ett exempel på hur lärarlegitimationskrav slår mot skolan.

Grunden för att lära sig något är att förstå det språk som används och för att klara sig i det land man lever som vuxen behöver man givetvis kunna tala, skriva och förstå landets språk.

Det är självklart därför det viktigaste i svenska skolan att eleverna lär sig det svenska språket och utvecklar det med svensktalande kamrater, läsande av böcker och dialog med en lärare som talar svenska.

Att som i fallet Borlänge läsa följande citat när det visade sig att föräldrar klagat på att klassföreståndare och lärare inte kunde tala eller förstå svenska:

”Borlänges chef för för- och grundskolor, Ulrika Forsell, ombads av DT kommentera de svenskklena klassföreståndarna.

– Jag ser det som en tillgång. Det är så samhället ser ut och det är så vi vill ha det, ett rikt kulturellt samhälle,…”

Och

”Ansvarig politiker, Mari Jonsson (S), var till och med nöjd: ”I dag när det är så stor brist på lärare är jag glad att vi har rekryterat flera personer med utländsk bakgrund som har akademisk utbildning”.”

Visar som vanligt var problemet sitter, i ledningen.

Fisken ruttnar som alltid från huvudet och ned.

Enda lösningen är att skära bort det ruttna och jobba sig nedåt.

Och självklart är lärarlegitimation inte en garanti heller för kompetens eller förmåga hos lärare, utan endast ett skråtänkande.

För rektor är en lärare som dömts för sexualbrott en tillgång för det får ändå ingen konsekvens om det upptäcks

Vikariehantering är en aktivitet som när den analyserades tillsammans med övriga normala aktiviteter för en skola visade sig vara dyr och tidskrävande, tillika med tvivelaktigt resultat vad avser lärande.

Nu finns det olika slags frånvaro för en lärare, dels de som är planerade och dels de som är oplanerade. Nu är det lätt att tro att det är problemfritt med planerad frånvaro, men då missar man poängen med att ge eleverna en kvalitativ utbildning och säkerställa att läraren har möjlighet att följa och stödja sina elever.

En upptäckt som nu gjorts i Stockholm via SvD är att skolor inte gör någon bakgrundskontroll av de vikarier som tas in, se SvD för att läsa mer.

Som vanligt skyller rektorer och utbildningsförvaltning  på resursbrist, när det egentligen handlar om att de inte klarar av att göra sitt jobb.

Det går självklart att se till att den vikariepool som skolan använder sig av kontrolleras dels utifrån lagstadgade krav  med registerutdrag från Polisen och dels utifrån kompetens och förmåga att lära ut.

Då vet skolan vilka som de kan välja bland och skulle det inte finnas någon godkänd vikarie tillgänglig är det dags för rektor att själv gå in och ta rollen som lärare. Det torde göra rektor uppmärksam på att det finns ett problem i skolan vad avser personalförsörjning och samtidigt innebära en möjlighet till att känna av hur eleverna presterar och stämningen i skolan.

Och om rektor med avsikt inte gör bakgrundskontroller beror det på att det är en kostnad som denne vill undvika och då gärna tar en genväg, självklart skylls det på resursbrist om det upptäcks men eftersom det inte blir några konsekvenser så är det en helt självklar genväg för den rektor som inte bryr sig om sina elever.

Rektorers bidrag till katastrofen i svenska skolan

Programmet ”Gympaläraren” visar med all tydlighet hur stort problemet med bristande ledarskap är i svenska skolan.

PISA är symptom på allvarliga fel.

Ledarskapsbristen är på intet sätt nytt, vilket bl.a. undertecknads artikel i Aftonbladet år 2006 lyfte fram med rektorers och skolförvaltningschefers nöjdhet med 20% underkända elever i årskurs 9.

Och i detta avsnitt av ”Gympaläraren” visar rektorn för Vanstaskolan hur en dålig rektor tanker och agerar, tyvärr är han inte ensam i Sverige utan i majoritet.

Spola fram till 16:15 i avsnittet och hör orsaken till varför skolan är som ett rö för vinden.

För dig som vill se hur det fungerar på en skolan med en med intelligent rektor så lyssna från 14:00.

Svenska skolan, en studie i bristande ledarskap

Ett program som jag missat och när jag läste Paulina Neudings artikel i SvD i dag inser att jag måste se.

Du hittar programmet här och Det är sex avsnitt, börja med det första och läs Neudings artikel nedan.

Jag minns inte när jag senast såg något som så effektivt ringade in ett svenskt samhällsfenomen som tv-serien Gympaläraren i SVT, belönad med tv-priset Kristallen som ”årets program” i början av september.

Serien har inte som syfte att visa nedgången i den svenska skolan, och kanske är det därför den är så avslöjande. Egentligen handlar det om motion. Programledaren, Kalle Zackari Wahlström, återvänder till sin gamla högstadieskola i Ösmo för att få barnen att bli mer fysiskt aktiva. Det är när man får se hur handfallen skolan står när det gäller att få barnen att röra på sig, som det blir tydligt hur dysfunktionell den är också i övrigt.

På den första gymnastiklektion som tv-tittarna får följa är 17 av 34 elever frånvarande. Skolan vet inte var de befinner sig. En flicka har inte dykt upp på över ett år. Skolan vet inte var hon är. Det blir upp till SVT och Zackari Wahlström att leta rätt på henne och ta reda på varför hon inte deltar i obligatorisk undervisning. Skolan gör det inte.

Vuxenvärlden har inte bara resignerat inför sådant som rör själva skolplikten. Man ger upp om barnens socialisering; hur man pratar med varandra. Hur man beter sig på en gemensam arbetsplats.

En diskussion om en tvättmaskin är symptomatisk. Det visar sig när Zackari Wahlström pratar med eleverna att några skolkar från gympan för att de inte har träningskläder. Han erbjuder sig att skaffa fram lånekläder, men rektor protesterar. Det skulle kräva en tvättmaskin och någon anställd som administrerar tvättandet. Det är först när Zackari Wahlström bär in en tvättmaskin som systemet med lånekläder kan sättas i bruk.

Ingen tycks slås av tanken att elever som lånat kläder från skolan också lämnar tillbaka dem tvättade, strukna och vikta nästa dag, eftersom det är en del av skolans uppgift att göra socialt välanpassade människor av sina elever.

”Hur exekverar man ett sådant förbud?” protesterar rektor när Zackari Wahlström föreslår att skolan förbjuder spel på plattor i lokalerna. Det är en dystopisk syn som utspelar sig när eleverna sitter i långa rader i mörker på rasterna och stirrar i sina skärmar – lustigt nog tillhandahållna av skolan och inte låsta för spel eftersom skolan har en policy om ”öppenhet”. Återigen är det först när SVT får till ett spelförbud under en vecka och rullar in pingisbord som barnen släpper plattorna och leker.

Varför har ingen tidigare sagt till barnen att lägga undan skärmar och ta ut hörlurar ur öronen så länge de befinner sig i skolan, av respekt för kompisar, lärare och skolan som institution?

Det är möjligt att Vanstaskolan i Ösmo är ett unikum. Mer troligt är att det är såhär stök, resignation och brist på auktoritet i den svenska skolan ser ut.

Skolan har redan en ledarkris

Sveriges skolledarförbund tog till storsläggan när de fick utrymme hos SvD för att prata sig varm för vad som behöver göras för att rädda svenska skolan.

Blev någon förvånad när lösningen heter mer pengar till skolledarna?

De talar om att ”…regleringen och kriterierna för vilka lärare som kan komma i fråga för lärarlyftet ha ett het annorlunda ut” och ”…regeringen riskerar att skapa en ledarkris i skolan…de ensidiga satsningarna på lärarnas löner har medfört ökande svårigheter att rekrytera lärare med ledaregenskaper till tjänster…där lönen och arbetsvillkoren i övrigt inte kan konkurrera.”

Eller på ren svenska att många av oss skolledare har nu sämre lön än vissa lärare.

Är det ett problem om bra lärare har högre lön än rektor, eller annan icke undervisande personal?

Om vi vill ha en skola där det viktigaste är att spendera tid med elevens lärande och denna tid samtidigt visar sig ge resultat, kan det endast vara positivt.

Det tragiska är att Matz Nilsson som ordförande för Sveriges skolledarförbund har rätt i att den höjda lön som regeringen givit s.k. förstelärare inte på något sätt är kopplat till vare sig mer tid med elevens lärande eller resultat hos förstelärarens elever.

Istället har pengarna gått till de som av andra luddiga skäl, kan förmodas vara personer som har bra relation till de som beslutar om högre lön i kommunen och skolan för dessa statliga extrapengar, ligger bra till.

Resultatet är löneinflation utan kvalitets- eller produktivitetsökningar.

Och inte blir det bättre med Sveriges skolledareförbunds förslag, som endast tycks grunda sig på avundsjuka och inte tankar på elevernas nytta.

”Du skall fan bli av med jobbet”

På något sätt känns det meningslöst att engagera sig i skolan.

  • Riksdag och regering bryr sig inte om att styra skolan mot ett mål som är värdefullt för det svenska samhället.
  • De politiska partierna har olika intressen av att behålla den struktur som etablerats de senaste 20 åren med friskolor.
  • Fackföreningarna vill inte effektivisera skolan utan talar om förstärkt skråväsende i form av lärarlegitimation och fler lärare även när det inte behövs.
  • Folk i gemen bryr sig endast som sig själva och är ointresserade av att engagera sig i något som ger utdelning inom fem år och skyller de egna barnens beteende på alla andra än sig själva.
  • Skolledare har mindre ryggrad än någonsin, inga visioner och verkar ointresserade av att leverera, än mindre styra upp ej fungerande organisationer.

Det gör att insändare som Peter Olofssons, gymnasielärare i Göteborg, passerar obemärkt förbi dem som skulle kunna göra något.

Men vad tusan, varför skulle andra i skolbranschen bry sig när inte ens hans egen rektor gör det?

Peter skriver om hur snorungar i hans klass saboterar hans lektion utan att rektorn gör något. Jo, de byter ut Peter och låter snorungens beteende premieras.

Nu vet jag inte om Sverige någonsin innehaft positionen som världsledande inom skolans värld, men Peter har självklart en poäng med att det inte går att ha en elev som beter síg som snorungen han exemplifierar med, som att förstöra allmänna konstverk på museer.

Och att en rektor skulle vika sig för att elevens skolpeng annars försvinner om eleven gör verk av sitt hot att byta skola, har endast att göra med usel ledning. Det är inte som Peter skriver ett resultat av att rektorn inte är pedagog. En ledare med ryggrad, vision och handlingskraft uppstår inte ur särskilda utbildningar, utan är en fråga om personlighet. Det enda rätta skulle vara att byta ut rektorn, men då skulle det kräva att friskolans styrelse driver den linjen, eller den kommunala skolans utbildningsförvaltning och det är som sades i inledningen inte möjligt då förutsättningarna inte finns.

Jag föreslår Peter att rösta med fötterna och byta skola. Kanske finns någon bättre att hitta.