Category Archives: 4RIL förälder

Föräldrakraft…effektivt men ofta för sent.

Som arbetande i skola så är det väldigt sällan mina och andra i personalstyrkans åsikter får gehör av ledningen då ekonomiska faktorer blir aktuella.

Ett exempel är när det behövs extra resurser i klass eller på fritids. När man som pedagog lägger fram argument till varför det behövs bemöts man av ett skruvande i stolen från rektorns håll i kombination med diverse motargument.

Dessa motargument handlar då oftast om att ”se andra vägar”, ”kärv ekonomi” etc..

Men hör föräldrar av sig utan pedagogisk skolning så händer allt som oftast saker till det bättre. Då blir dessa tidigare motargument utraderade och rektorn blir effektiviteten personifierad.

Detta beteende är säkert inte sällsynt men jag tror dessvärre inte att många föräldrar utövar den makt de faktiskt innehar. När det väl sker så är det ofta för sent för att en kvalitetsskillnad ska kunna synas. Som förälder tänker man…..och tänker….och tycker tyst eller ihop med andra föräldrar….och fortsätter tycka tyst.

Föräldrar, agera!

Rektor Ann-Katrin Averstedt slutar självmant

Ann-Katrin Averstedt på Solbergaskolan i Stockholm har under flera veckor toppat vår lista över sämst skolledning. Nu väljer hon själv att sluta efter stark mediekritik. Det underliga är att inte Stockholms stad själva tagit tag i problemet utan likt vatten på en gås låtit allt rinn av med förhoppning om att det skall lösa sig av sig självt. Och det gjorde det, men efter lång tid och på rektors egen begäran. Är det så Stockholm stads policy för att hantera problem fungerar? Det är nästan så att Ann-Katrin Averstedt skall ha plus i kanten för att sluta på egen begäran.

Skolpsykologen gör inte sitt jobb

Skolan ansvarar inte bara för att mina barn ska lära sig kunskaper utan också för hur de mår i övrigt, det finns ngt som heter skolhäslovård. På skolan bör det finnas kuratorer, psykologer och skolsköterskor, har vi riktig tur finns det även en skolläkare kopplad också.

På den lilla skolan årskurs F-5 fanns det en engagerad skolsköterska som tog sig an min dotter när hon behövde prata om skilsmässan och pappans bortgång, nu har hon slutat och min dotter har fortfarande inte fått ngt samtal med den nya skolsköterskan. Var det pga att jag kände den skolsköterskan som fanns förut som hon fick dessa samtal? Jag känner den nya skolsköterskan också men ska jag behöva ringa ett nytt samtal för att hon ska få det hon behöver?

På den stora skolan går mina söner. Där finns en skolsköterska som tog mina söner in till sig och frågade hur de mår i och med pappans sjukdom/bortgång efter samtal från mig, engagemang!

I veckan sökte jag upp skolans kurator eller psykolog ang en av mina söner som har det svårt i skolan och har det jobbigt nu efter pappans död. Det finns ingen kurator men en psykolog. Hon ringde snällt upp efter att jag lämnat ett meddelande men sa samtidigt att hon inte har ngn möjlighet att ha samtal, finns ingen tid.  Jag hittade hennes arbetsbeskrivning: 

Ibland uppstår det hinder för inlärning av ny kunskap hos oss människor, vilket kan bero på en mängd orsaker. Till exempel påverkar sjukfrånvaro, för barnet inadekvat pedagogik, mobbing, ojämn begåvningsprofil, känslomässig avvikelse, familjära problem som tex skilsmässa eller andra relationsproblem mm. Skolpsykologen kan anlitas för att fördjupa förståelsen för elevens olika förutsättningar och behov i skolans värld.

 Hon hänvisade till ungdomsmottagningen men där arbetade pappan fram till sin död så det är inget bra alternativ, för nära. Det som då fanns att tillgå var grannkommunen 2 mil bort eller kyrkan.

Som tur var kom prästen förbi från begravningen dagen efter i ett annat sammanhang och han fick min son att förstå att kyrkan finns som alternativ, sonen såg intresserad ut!

Visst finns det andra alternativ men det lättaste för mina tonåringar är ju om det är nära occh lätt att få kontakt när de behöver prata med ngn förutom med mig. Det lättaste för mig är att det finns nära och lätt tillhands istället för att behöva ringa runt och bli hänvisad vidare.

Mina barns skolgång är helt i händerna på hur aktiva och engagerade lärare de har, inte på lärarnas kunskaper

Mina söner började i sexan förra hösten. Det var dags för ny skola och nya klasser. Första gången de skulle dela på sig som de tvillingar de är. Efter fem år av trygghet i den lilla skolan med enstaka lärare som inte enl mig gjorde sitt jobb var det dags för storskolan. 

Slutet av årskurs fem var för min ena son stökig, delvis pga skilsmässa, pappas sjukdom och till en viss del på att han är en orolig själ som behöver arbetsro, påminnelser och uppmuntran. Pappan och jag satt med mentorn och sonen ett flertal tillfällen och gjorde upp planer så att allt skulle funka Var det ngt pappan och jag var ense om var det barnen och skolan. Så inför årskurs sex tänkte vi, att det är lika bra att ta tag i lärarna på en gång. De nya lärarna fick info om eleverna vid övergången och vi hade ett snabbt utvecklingssamtal. Där tog vi upp det att vi som föräldrar vill få information på en gång om ngt strular, om han stör, inte hänger med, om inte läxor lämnas in etc. Allt lät jättebra även fast vi hade våra aningar om att det inte skulle funka. Det fanns inget riktigt engagemang hos läraren/mentorn.

Mkt riktigt, inget hördes, vi pratade med vår son om läxor, koncentrationen mm. Visst han låg inte först i alla ämnen, missade några läxor men vi hörde inget av läraren. Tills en dag. Dagen före sportlovet. Ett brev damp ner i brevlådan hos pappan. Sonen hade efter tre påminnelser inte kommit in med arbetet i No… Vänta nu? Vi hade frågat sonen han trodde det var klart han hade lämnat in…men det var inte tillräckligt utförligt enl läraren.

Men HUR kan detta brev bara dimpa ner i brevlådan. Vi har talat om via utvecklingssamtal, mail mm att vi vill ha info på en gång via mail eller telefon ang läxor om det inte funkar. Pappan hade eftersom han var sjuk varit närvarande i skolan vid flertalet tillfällen utan att få höra ngt från ngn lärare. Jo det vi fick höra var att dessa sexor var de värsta de haft.

Tyckte lärarna – inte studiektorn, han tyckte det funkade bra men att de var lite pratiga – vilka 13-åringar är inte det?

Sonen satt på sportlovet efter skidåkningen och gjorde sitt arbete, det stod i brevet att det skulle vara klart på en vecka. Måndagen efter lovet gick han och letade upp läraren – hon var på semester i två veckor…

Vi började en mail och telefonkorrespondens med lärarna efter lovet. Mest pappan. De ord som kom ur hans mun var inte snälla. I vissa samtal grät lärare, det kom fram att sonen och klassen inte fungerade alls, vilket inte brorsans klass inte heller gjorde… I den klassen skrev föräldrarna ett gemensamt brev till rektorn ang situationen i klassen och vår syn på lärarna. Många elever bytte i samband med detta skola.

En eloge till studierektorn i detta – han tog tag i detta och alla nyblivna sjuor har nu bytt mentorer. Vi stannade kvar i skolan, vi tänkte att sämre kan det inte bli.

Det blev mkt bättre. I bägge sönernas klasser har vi nu engagerade lärare, de tar tag i problem stora som små på en gång, de försöker få eleverna att förstå att de är bra, de är pratiga men goa ungar som de säger. Vi är på god väg. Men att det ska behövas ilska, brev, hot om byte av skola etc för att skolan ska vakna, tragiskt.

11-åring undgick att felaktigt bli skickad till särskolan

Det finns hemska hemligheter som inte kommer fram förrän flera år efter att det hänt. Sådana avslöjanden är ofta ännu mer skakande när tiden ger perspektiv på hemskheterna. För flera år sedan på Byängsskolan i Täby, fick en mamma besked att hennes 11-åriga dotter inte var lämpad att fortsätta gå i skolan, utan att hon borde sätta dottern i särskola. Orsaken till detta chockbesked var att dotterns resultaten vid nationella prov i årskurs fem var urusla. Vid det möte som skolan hade kallat till satt förutom rektor även psykolog, klassföreståndaren och en hjälplärare som dottern hade haft. Gruppen var helt samstämmiga i att 11-åringen inte klarade av skolan, hade läsförståelse på en 7-årings nivå och att inga ämnen förutom en del praktiska ämnen var i nivå med vad som krävdes för att kunna klara av att studera på högstadiet. Alla ”bevis” lades fram i form av resultat på det nationella provet och lärares stöd till dotterns stora brister. Jag vet vad som sades eftersom jag var med på detta möte, tillsammans med mamman och dotterns pappa. Jag var där som ”styvfar” då dotterns föräldrar var skilda och jag var gift med mamman. Jag chockades inte bara av skolans snabbhet att peka på 11-åringen som i praktiken efterbliven och att därmed dömd till särskola och allt vad det innebär som människa. Inget normalt arbete, inga vidare studier, ingen framtid som självständig människa och beroende av samhällets väl och ve för sitt uppehälle. För att inte tala om det psykiska lidande att bli klassificerad som idiot av omvärlden. Jag chockades även av att 11-åringens pappa inte sade någonting. Jag chockades av att 11-åringens mamma var så passiv. När jag satt där och hörde dessa människor som får lön för att lära ut och stödja barn, växte min ilska allt mer. Vad fan gjorde de för att vända detta? Hur i helvete kunde det ha gått så många år utan att de hade slagit larm om hur stora problemen var för 11-åringen? Jag fullkomligen exploderade, men naturligtvis på ett ”svenskt vis” och frågade vad de gjorde. Jag sade rätt ut att det här är ert fel. Jag ställde krav på att de skulle ordna fram datorprogram för att dottern skulle kunna öva engelska, matematik och svenska även hemma, men de hade inget sådant. Jag förklarade att det naturligtvis är så att 11-åringens bristande svenskakunskaper gjorde henne helt värdelös på samhällskunskap, matematik, engelska och alla möjliga ämnen som kräver att man kan svenska ordentligt. Hur skall det annars gå att förstå ett matematiktal som är ett s.k. texttal? Och det absolut viktigaste var att jag sade att det INTE blir tal om någon särskola. Jag gjorde klart att det var de som skolpersonal som var ansvariga för 11-åringens problem. En flicka som är född i Sverige och har svenska föräldrar, men som inte haft den hemmiljö som engagerade föräldrar kan ge. Jag hade ett drygt år tidigare träffat mamman och bodde sedan kort tid ihop med henne och barnen. Dottern hade inte heller haft skolledare eller lärare som tagit sitt ansvar utan endast låtit tiden gå och slätat över problem med att de kommer att lösa sig, tills de fått för sig att det inte går att lösa och istället vill slutförvara en normalintelligent 11-åring i särskolan. Jag gjorde klart för rektor och hennes personal att man inte behöver vara intelligent för att klara grundskolan och att även 11-åringen därmed skulle klara sig. Det blev förståss massor av försvar från Byängsskolans personal som inte räknat med en så engagerad ”förälder” som jag. De vek sig och ordnade fram ljudkassetter för engelska och en hel del annat.  Men den största insatsen skedde i hemmet. Jag tillbringade många timmar i veckan med att förhöra, förklara, motivera och svara på frågor. Även dotterns mamma gjorde en stor förändring liksom att 11-åringens mormor lade tid på att hjälpa till med lärandet. Det var endast pappan som lyste med sin frånvaro och bristade engagemang. Byängsskolans rektor och personal gjorde sin insats under tvång och trodde aldrig på att det skulle bli resultat för att 11-åringen skulle klara sig på högstadiet. Det var ingen dans på rosor för någon i familjen, att ta igen så många förlorade år och att oavlönat göra det arbete som dotterns lärare fått betalt för att göra men aldrig skött. Nu idag med både högstadium och gymnasium bakom avklarade kan jag bara konstatera att jag naturligtvis hade rätt. Dottern kom till slut ifatt även med engelskan som var det absolut svåraste att ta igen och gick ut utan underkända ämnen och en stor del VG och MVG i slutbetyg. Nu är 11-åringen vuxen och arbetar med det hon vill. Hon är en helt vanlig tjej som har en framtid och som klarar sig själv. Jag är nöjd, men hur många fler elever lider p.g.a. skolor som har inkompetenta skolledare och lärare? Hur många barn blir dömda för att skolan inte gör sitt arbete? Hur många barn är det som inte har föräldrar som griper in och satsar allt när barnet behöver det?