I friskoledebatten är möjligheten för eleven att välja skola, eller föräldrarna för den delen när det gäller de yngre åldrarna, den grundpelare som förenar människor i alla läger.
Det som lyfts fram som invändning mot denna möjlighet, vilket inte avser vinster i privat ägda bolag, är att det slår mot målsättningen att skapa en likvärdig skola med möjligheter för alla och att de svagare eleverna vinner på att ha klasskamrater som är duktigare.
Låt oss för ett ögonblick lämna dessa bastioner därhän och se hur vi kan mäta skillnaden mellan elever som vill något och de som inte vill lika mycket. De sistnämna är de som är kvar i kommunal skola för att de inte gjort något val.
Då ser vi att det finns en skillnad mellan kommunala skolors och friskolors förmåga att nå godkänt vid nationella proven i årskurs nio som är densamma över tid.
Detta är ett tydligt mått på vad motivation betyder vare sig det är i skolan eller i arbetslivet, vi kallar det motivationsgap som oscillerar mellan 4 och 5 procentenheter.
Vi förutsätter att intelligensen är jämnt fördelad mellan friskolor och kommanala dito, vilket utesluter att det vi ser är ett intelligensgap.
Och att det inte beror på friskolornas överlägsna pedagogiska förmåga skall vi återkomma till i morgon.
4 RIL 