Svenska skolan, en studie i bristande ledarskap


Ett program som jag missat och när jag läste Paulina Neudings artikel i SvD i dag inser att jag måste se.

Du hittar programmet här och Det är sex avsnitt, börja med det första och läs Neudings artikel nedan.

Jag minns inte när jag senast såg något som så effektivt ringade in ett svenskt samhällsfenomen som tv-serien Gympaläraren i SVT, belönad med tv-priset Kristallen som ”årets program” i början av september.

Serien har inte som syfte att visa nedgången i den svenska skolan, och kanske är det därför den är så avslöjande. Egentligen handlar det om motion. Programledaren, Kalle Zackari Wahlström, återvänder till sin gamla högstadieskola i Ösmo för att få barnen att bli mer fysiskt aktiva. Det är när man får se hur handfallen skolan står när det gäller att få barnen att röra på sig, som det blir tydligt hur dysfunktionell den är också i övrigt.

På den första gymnastiklektion som tv-tittarna får följa är 17 av 34 elever frånvarande. Skolan vet inte var de befinner sig. En flicka har inte dykt upp på över ett år. Skolan vet inte var hon är. Det blir upp till SVT och Zackari Wahlström att leta rätt på henne och ta reda på varför hon inte deltar i obligatorisk undervisning. Skolan gör det inte.

Vuxenvärlden har inte bara resignerat inför sådant som rör själva skolplikten. Man ger upp om barnens socialisering; hur man pratar med varandra. Hur man beter sig på en gemensam arbetsplats.

En diskussion om en tvättmaskin är symptomatisk. Det visar sig när Zackari Wahlström pratar med eleverna att några skolkar från gympan för att de inte har träningskläder. Han erbjuder sig att skaffa fram lånekläder, men rektor protesterar. Det skulle kräva en tvättmaskin och någon anställd som administrerar tvättandet. Det är först när Zackari Wahlström bär in en tvättmaskin som systemet med lånekläder kan sättas i bruk.

Ingen tycks slås av tanken att elever som lånat kläder från skolan också lämnar tillbaka dem tvättade, strukna och vikta nästa dag, eftersom det är en del av skolans uppgift att göra socialt välanpassade människor av sina elever.

”Hur exekverar man ett sådant förbud?” protesterar rektor när Zackari Wahlström föreslår att skolan förbjuder spel på plattor i lokalerna. Det är en dystopisk syn som utspelar sig när eleverna sitter i långa rader i mörker på rasterna och stirrar i sina skärmar – lustigt nog tillhandahållna av skolan och inte låsta för spel eftersom skolan har en policy om ”öppenhet”. Återigen är det först när SVT får till ett spelförbud under en vecka och rullar in pingisbord som barnen släpper plattorna och leker.

Varför har ingen tidigare sagt till barnen att lägga undan skärmar och ta ut hörlurar ur öronen så länge de befinner sig i skolan, av respekt för kompisar, lärare och skolan som institution?

Det är möjligt att Vanstaskolan i Ösmo är ett unikum. Mer troligt är att det är såhär stök, resignation och brist på auktoritet i den svenska skolan ser ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s