11-åring undgick att felaktigt bli skickad till särskolan


Det finns hemska hemligheter som inte kommer fram förrän flera år efter att det hänt. Sådana avslöjanden är ofta ännu mer skakande när tiden ger perspektiv på hemskheterna. För flera år sedan på Byängsskolan i Täby, fick en mamma besked att hennes 11-åriga dotter inte var lämpad att fortsätta gå i skolan, utan att hon borde sätta dottern i särskola. Orsaken till detta chockbesked var att dotterns resultaten vid nationella prov i årskurs fem var urusla. Vid det möte som skolan hade kallat till satt förutom rektor även psykolog, klassföreståndaren och en hjälplärare som dottern hade haft. Gruppen var helt samstämmiga i att 11-åringen inte klarade av skolan, hade läsförståelse på en 7-årings nivå och att inga ämnen förutom en del praktiska ämnen var i nivå med vad som krävdes för att kunna klara av att studera på högstadiet. Alla ”bevis” lades fram i form av resultat på det nationella provet och lärares stöd till dotterns stora brister. Jag vet vad som sades eftersom jag var med på detta möte, tillsammans med mamman och dotterns pappa. Jag var där som ”styvfar” då dotterns föräldrar var skilda och jag var gift med mamman. Jag chockades inte bara av skolans snabbhet att peka på 11-åringen som i praktiken efterbliven och att därmed dömd till särskola och allt vad det innebär som människa. Inget normalt arbete, inga vidare studier, ingen framtid som självständig människa och beroende av samhällets väl och ve för sitt uppehälle. För att inte tala om det psykiska lidande att bli klassificerad som idiot av omvärlden. Jag chockades även av att 11-åringens pappa inte sade någonting. Jag chockades av att 11-åringens mamma var så passiv. När jag satt där och hörde dessa människor som får lön för att lära ut och stödja barn, växte min ilska allt mer. Vad fan gjorde de för att vända detta? Hur i helvete kunde det ha gått så många år utan att de hade slagit larm om hur stora problemen var för 11-åringen? Jag fullkomligen exploderade, men naturligtvis på ett ”svenskt vis” och frågade vad de gjorde. Jag sade rätt ut att det här är ert fel. Jag ställde krav på att de skulle ordna fram datorprogram för att dottern skulle kunna öva engelska, matematik och svenska även hemma, men de hade inget sådant. Jag förklarade att det naturligtvis är så att 11-åringens bristande svenskakunskaper gjorde henne helt värdelös på samhällskunskap, matematik, engelska och alla möjliga ämnen som kräver att man kan svenska ordentligt. Hur skall det annars gå att förstå ett matematiktal som är ett s.k. texttal? Och det absolut viktigaste var att jag sade att det INTE blir tal om någon särskola. Jag gjorde klart att det var de som skolpersonal som var ansvariga för 11-åringens problem. En flicka som är född i Sverige och har svenska föräldrar, men som inte haft den hemmiljö som engagerade föräldrar kan ge. Jag hade ett drygt år tidigare träffat mamman och bodde sedan kort tid ihop med henne och barnen. Dottern hade inte heller haft skolledare eller lärare som tagit sitt ansvar utan endast låtit tiden gå och slätat över problem med att de kommer att lösa sig, tills de fått för sig att det inte går att lösa och istället vill slutförvara en normalintelligent 11-åring i särskolan. Jag gjorde klart för rektor och hennes personal att man inte behöver vara intelligent för att klara grundskolan och att även 11-åringen därmed skulle klara sig. Det blev förståss massor av försvar från Byängsskolans personal som inte räknat med en så engagerad ”förälder” som jag. De vek sig och ordnade fram ljudkassetter för engelska och en hel del annat.  Men den största insatsen skedde i hemmet. Jag tillbringade många timmar i veckan med att förhöra, förklara, motivera och svara på frågor. Även dotterns mamma gjorde en stor förändring liksom att 11-åringens mormor lade tid på att hjälpa till med lärandet. Det var endast pappan som lyste med sin frånvaro och bristade engagemang. Byängsskolans rektor och personal gjorde sin insats under tvång och trodde aldrig på att det skulle bli resultat för att 11-åringen skulle klara sig på högstadiet. Det var ingen dans på rosor för någon i familjen, att ta igen så många förlorade år och att oavlönat göra det arbete som dotterns lärare fått betalt för att göra men aldrig skött. Nu idag med både högstadium och gymnasium bakom avklarade kan jag bara konstatera att jag naturligtvis hade rätt. Dottern kom till slut ifatt även med engelskan som var det absolut svåraste att ta igen och gick ut utan underkända ämnen och en stor del VG och MVG i slutbetyg. Nu är 11-åringen vuxen och arbetar med det hon vill. Hon är en helt vanlig tjej som har en framtid och som klarar sig själv. Jag är nöjd, men hur många fler elever lider p.g.a. skolor som har inkompetenta skolledare och lärare? Hur många barn blir dömda för att skolan inte gör sitt arbete? Hur många barn är det som inte har föräldrar som griper in och satsar allt när barnet behöver det?

Ett svar till “11-åring undgick att felaktigt bli skickad till särskolan

  1. Upprörande att läsa och bra att du stod på dig. Som jag ser det är ett stort problem att allt för många skolledningar verkar ”glömma bort” att skolans viktigaste uppgift är att utveckla individerna. Lärande handlar inte om att stapla fakta på fakta och sedan rapa upp allting vid nationella prov el. dyl. Lärande är en utvecklingsprocess där den mer kunnige/erfarne (läraren) hjälper den mindre kunnige (eleven) att utvecklas. Det jag oroas över är att man idag verkar förlita sig mycket på bedömning baserad på kvantitativa data, typ antal poäng på nationella prov m.m. vilket man sedan drar slutsatser om elevers kunskaper. Något som ytterligare oroar mig är att denna typ av mätning inte görs så ofta samtidigt som resultaten kan väga rätt tungt när man fattar beslut som rör eleverna. På sätt och vis känns det sätt som skolan jobbar i dag med ”efterkontroll” i form av nationella prov och ”slutkontroll” i form av PISA väldigt ålderdomligt. Jag kan dra en parallell till tillverkningsindustrin (vars produkter är långt mindre komplexa än skolans) där man jobbade med kvalitetskontroll på 1950 –talet. I dag talar man inte längre om kontroll, utan om styrning. I stället för att i slutändan sitta och sortera bort det som inte håller måtten så ser man till att göra rätt från början och genom hela processen. Den mätning man utför har två syften: Dels verifiera att man tillverkar rätt men också korrigera processen baserat på resultatet från mätningen. I ditt exempel verkade man inte utfört någon mätning på 5 år, i så fall borde man ju observerat de bristfälliga kunskaperna i de olika ämnena. Förslaget från skolans sida är också typiskt i en värld som fullständigt domineras av olika former av kvantitativa bedömningar, nämligen att komma fram till att det är eleven det är fel på, inte skolan. Det kanske kan vara intressant att veta begrepp som ”inlärningssvårigheter” börjar uppkomma samtidigt med utvecklingen inom psykologin under 1800-talet, där föreställningen om att människor har ett slags generella psykologiska egenskaper börjat växa sig stark. I skolrapporter från sjuttonhundratalets New York kunde man påpeka att exempelvis lärare hade undervisningsproblem, dvs. att de hade svårt att lära ut. Överhuvudtaget så förklarar man inte undervisningsproblem med att eleverna är dumma, tröga, omogna m.m. (Säljö, Lärande i praktiken, Prisma 2000) Detta att flytta fokuset från skolan som verksamhetssystem och i stället peka ut eleverna som orsaken till problemen, så som vi i stor utsträckning är benägna att göra idag, bör alltså ses utifrån det sätt att betrakta människor som växer fram under det sena 1800 talet. Rätt märkligt att dessa föreställningar fortfarande är så fastrotade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s